Druvkurs med Munskänkarna: Syrah/Shiraz

Det finns flera legender om hur Syrah hamnade i Rhônedalen. En berättar att de första stockarna på Hermitagekullen blev planterade av St. Patrick under hans vandring till Lérinklostret. I en annan berättelse var det korsfararen Gaspard de Stèrimberg som förde med sig druvan till Rhônedalen. Eller kommer druvan rent av från Persien och fått namn av staden Shiraz? Ingen av dessa legender verkar vara sanna, de senaste rönen är att Syrah helt enkelt uppstod i norra Rhône och har blivit kvar där! Turligt nog för romantikerna har den åtminstone fått ett av sina namn efter staden Shiraz - som druvan oftast heter i Nya världen. När det gäller hur Shiraz hamnade i Australien är myten mindre spännade, den kom dit i början av 1800-talet med skotten James Busby, vinodlingens fader "down under", som hade med sig över 400 vindruvssticklingar från Europa.

Enligt grundkurs A i vinkunskap så är Syrah/Shiraz i likhet med Cabernet Sauvignon en liten druva med tjockt skal som ger sträva och syrarika viner. Till skillnad från Cabernet så har Syrah/Shiraz en lägre toleranströskel både när det gäller för mycket och för lite hetta och den trivs bäst på väldränerade jordar, sammantaget innebär detta att den inte odlas på lika många ställen världen över som Cabernet Sauvignon. Syrah blir allra bäst i Rhôndalen och Shiraz når sin fulla potential i några dalar i Australien som Barossa Valley. Syrah från norra Rhônedalen ger strama och syrarika viner med typiskt mineraligt rökiga och örtkryddiga aromer. Medan Shiraz från Australien, till följd av klimatet, ger viner som är mer mjuka och sötfruktiga. De två namnen på druvan speglar viken typ av vinfilosofi producenterna har: kallas druvan Syrah är det den strama stilen som framhävs och kallas den för Shiraz åsyftas den söta och fruktiga stilen. Hur hittar man rätt i denna snårskog? Det är bara att följa etiketterna på flaskorna: står det inte Shiraz på flaskan så är det oftast Syrah i den.

Syrah har, även i unga år, ett mycket brett doftregister för att vara ett rödvin. Dofterna går från exotiska blommor över till rök, mörka och röda bär som björnbär och hallon medan äldre viner utvecklar en doft av vilt, läder och tobak. Shiraz från Australien har en fylligare och yppigare smak med inslag av söt frukt som körsbär och cassis. Typiskt är också chokladtoner och ofta inslag av örter som Eukalyptus och Mynta samt aromer av vanilj från de rostade faten. Med stigande ålder får vinerna inslag av lakrits och katrinplommon.

Vinerna från de olika appelationerna i norra Rhône skiljer sig åt till sin karaktär: Côte-rôtie är aromatisk och blommig med rostade toner från faten, Hermitage är ofta mer minrealrik med toner av svarta vinbär, Cornas är mörkare både till färg och frukt och Crozes-Hermitage samt Saint-Joseph är lättare och mindre komplexa än de övriga.

Dessa ovan nämnda doft- och smakkartor ska tas med en viss nypa salt. Allt vinprovande är mer eller mindre subjektivt och våra förmågor att associera varierar med personlig erfarenhet och smakminnen. Det blir inte lättare av att många viner får en allt mer likriktad smak till följd av att medvetna producenter konsulterar vinmakare med likartade filosofier med förhoppning om bra recensioner av meriterade vinjournalister.

För att göra kurstillfället lite svårare lades även två "dark horses" in i provnigen: Chianti Classico och Barolo. Båda görs på druvor - Sangiovese respektive Nebbiolo - som i likhet med Syrah har rejält med syra och tannin. Nu går vi från teorin till praktiken!

Vin nummer 1: Färgen är mörkt rubinröd. Doften är ungdomlig och animalisk med inslag av moreller, skogsbär, viol, örter, mineral och rostade fat. Vinet har en rejäl syra med unga kraftiga tanniner. Smaken har inslag av sura körsbär, svarta vinbär, blåbär samt piptobak och kaffe från faten. Det hela övergår sedan i ett avslut med drag av kallt te. Vinet är ungt och i dagsläget skymmer eken frukten något, men det kommer sannolikt att bli mer balanserat med några år i källaren. Med tanke på violer i doften och toner av kallt te i eftersmaken så borde det vara en Chianti Classico:

Rocca Guicciarda Riserva 2005, Barone Ricasoli, Chianti Classcio, Toscana, Italien (art nr 2723)

Vin nummer 2: Färgen är mörkröd med lite violetta toner. Ur glaset kommer en doft av rökta charkuterier, blommor, vitpeppar och björnbär samt toner av svarta vinbär och hallon. Fatkaraktärern är diskret och bidrar med lite rostade toner av kaffe. Vinet har en rejäl syra och en tanninstruktur som har börjat integras med alkoholen. Smaken har inslag av skogsbär där björnbären sticker ut, vidare finns det toner av viol, ek och vanilj samt en bitter eftersmak som påminner om färska lagerblad. En av deltagarna tycker att det doftar snus om vinet och vid en närmare eftertanke så finns det inslag av General. Tack för den! Sammantaget ett mycket kraftfullt ursprungstypiskt vin där den strama örtiga karaktären skymmer frukten något i dagsläget. I glaset har vi en en Syrah från Crozes-Hermitage:

Les Launes 2005, Delas, Crozes-Hermitage, Rhône, Frankrike (ar nr 2800)

Vin nummer 3: Färgen är mörkröd med lite ljusare kanter. Doften är tillknäppt till att börja med. Efter ett tag framkommer toner av ek och vita blommor och i bakgrunden kan mörka och röda bär skönjas som blåbär, svarta vinbär och hallon. Vinet har en stram syra med tanniner som forfarande är lite unga och vresiga samt ett mellanregister som är lite vattnigt. Smaken har aromatiska inslag av blommor, frukten drar åt svarta vinbär och omogna hallon och det hela avlsutas med en ganska lång ekbittter och örtig eftersmak där lite vaniljtoner tittar fram. I dagsläget skymmer faten och tanninerna frukten som ger vinet ett lite stumt och obalanserat intryck. Vinet bör lagras och det blev mycket riktigt bättre efter en timme i glaset då mer rödfrukt tittade fram! De grönaromatiska och ekiga inslagen gör att gissningen går i riktning mot Côte-Rôtie:

Les Jumelles 2005, Paul Jaboulet, Côte Rôtie, Rhône, Frankrike (art nr 99113)

Vin nummer 4: Vinet har en mörkröd färg med violetta kanter. Vinet doftar sötfruktigt med inslag av svarta vinbär, björnbär och körsbär. Vidare finns det lite rök, laktrits och rostat fat med inslag av vanilj. Syran är frisk och tanninerna är mjuka och någolunda integrerade med alkoholen. Smaken är plommonfruktigt med inslag av bär som svarta vinbär och körsbär och eftersmaken lämnar efter sig lite örter och vanilj. Sammantaget ett vin med en kraftfull attack inledningsvis som sedan övergår till ett något tunnt, och grönt, mellanregister samt med ett något endimensionellt avslut. I glaset har vi en Shiraz från Australien:

Thomas Hyland Shiraz 2005, Penfolds, South Australia, Australien (art nr 6301)

Vin nummer 5: Vinet har en mörkröd färg med brunröda inslag. Ur glaset kommer en intensiv och komplex doft av rosor, tjära, körsbär, katrinplommon och tryffel. Där faten bidrar med kolonialkryddar, vanilj och choklad och i bakgrunden finns en ton av romrussin. Vinet har rejält med syra och rikligt med sandiga tanniner som gifter sig bra med alkoholen. Smaken har inslag av katrinplommon och körsbär, vidare finns det inslag av tryffel och tjärpastiller och en eftersmak som har toner av kryddor och mörk choklad. Ett mycket bra vin med matkrävande syror - som dock balanseras av en intensiv frukt och fatkarkatär - som har börjat uppvisa en viss mognad. Jag faller pladask för denna Barolo:

La Serra 2003, Gianni Voerzio , Barolo, La Morra, Piemonte, Italien (nr 98201)

En bra provning som dock upplevdes som svår! Vilket inte är konstigt då vinerna påminner om varandra. Alla hade mycket syra och rejäla tanniner, förutom Shirazen som också var lättast att identifiera. Barolon var det också många som prickade in, det var det mest mogna vinet som uppvisade de mest komplexa smakerna och dofterna. Besvikelsen var Côte-Rôtie som i dagsläget var lite väl ung och stram. Chiantin var något ung och rustik för att vara lätt att identifiera, den påminnde om de övriga eftersom den var ganska animalisk. Det mest druvtypiska vinet var i mitt tycke Les Launes: en Crozes-Hermitage som på ett bra sätt sammanfattar vad appelationen har att erbjuda.

Cà di Pian, Barbera d' Asti 2003

När jag smakade det här vinet första gången för två år sedan var jag i extas. Nu när jag dricker det igen så är jag inte lika imponerad. Möjligen berodde första intrycket på att jag då var inne i en Barberaperiod. Det är inget fel på ambitionsnivån hos bröderna Rivetti som håller i rodret på La Spinetta: ny ek, grönskörd, handplockade druvor, modern produktionsanläggning. Allt detta borgar för kvalité och deras viner har med rätta förtjänat den kultstatus de fått! Men nu tycker jag att detta vin är, något schablonartat uttryckt, för kraftigt till mat och för koncentrerat för att drickas för sig själv. Det passar bättre till ost eller som "kontemplationsvin". Juryn har redan fällt utslaget - hur var då vinet?

Cà di Pian har en mörkt rubinröd färg. Doften är kraftfull med koncentrerad fat och frukt inledingsvis. Efter ett tag i karaffen blir doften mer nyanserad och jag finner mörk frukt som moreller och plommon, vidare finns det inslag av torkad frukt och Maraschinolikör och faten bidrar med kaffe, mandelmassa och mörk choklad. Det finns även begynnande mognadstoner som läder, kolonialkryddor och torkade blommor. Vinet är fylligt med en syra som uppvisar en viss mognad och tanniner som har börjat integreras med alkoholen. Smaken har till att börja med en ton av bitter frukt som moreller och övergår sedan till katrinplommon vilket ger en sötsur karaktär i mellanregistret och det hela avslutas med en lång eftersmak packad med körsbärspraliner. Jag finner doften något mer spännande än smaken som är något för fatpräglad. En gissning är att faten kommer integreras med frukten på sikt.

Slutplädering: att Giorgio Rivetti tillsammans med de andra bröderna har lyckats skapa ett så pass balanserat vin trots den svåra årgången inger respekt. Jag skulle dock vilja prova ett vin gjort på deras druvmaterial som legat på äldre fat så att Barberas primärfrukt skulle lyftas fram mer! Men, det är bara att medge, denna typ av vin får mig ändå att dra på smilbanden när jag känner för att vara hedonistisk! P.S vinet passade bättre till en bit Grana än till maten!