Barbera från Spinetta

Det finns få Barbera på systembolagets hyllor, med tanke på hur mycket Barbera det finns att tillgå är det ett mysterium. Vi plockar istället fram två från källaren, både kommer från Spinetta och är vingårdsbetecknade.

Barebera d’Asti, Bionzo 2006 har legat 16 till 18 månader på nya mediumrostade franska barriques. Vinet har en mörkröd och tät färg. Vinet inleder med en sammansatt doft, fortfarande ung, packad med mörk frukt och snygga fat. Efter ett tag öppnar vinet upp sig med mörka körsbär, björnbär och sviskon. Det finns även drag av torkad frukt och körsbärslikör, faten bidrar med mörk choklad, marsipan och kryddor som går mot anis och fänkålsfrön. Med mer tid i glaset framkommer rosmarin och mognadstoner. I nuläget skymmer faten övriga aromer. Vinet har en balanserad syra, ett kompakt mellanregister, med smått sträva tanniner som har inslag av bittra örter och bitterhet från fat. Eftersmaken är lång, stram, med mörka körsbär och björnbär, örter, kryddor och mineral. Viner är fortfarande ungt, tanniner och fat håller frukten i strama tyglar.

Barbera d’Alba 2006, Gallina 2006 har legat på nya franska barriques under 16 till 18 månader. Vinet har en mörkröd tät färg. Detta vin har en mer dov doft till en början, sakta men säkert börjar vinet öppna upp sig med moreller, plommon, skogsbär och mylla. Vinet ifråga har något mindre framträdande fattoner som har drag av tobak och kaffe, mindre karamelliserade. Efter ett tag i glaset framkommer toner av ursprung som rök, mineral, och en bunt färska örter, där timjan anger tonen. Vinet har en friskare syra, lite slankare mitt med bittrare tanniner och mindre ek än förra vinet. Eftersmaken är lång med mörk frukt, moreller och blåbär, faten går mot kaffe och tobak, örter ,salt lakrits och lakrits. Vinet är fortfarande ungt, stramt och tanniner samt fat skymmer frukten.

Båda vinerna har kommit en bit in i tunneln, de blir något mer öppna med mer tid i glaset. Men de ska nog drickas om cirka 4 till 5 år för att öppna upp sig. Och, ja det finns skillnader mellan dem: Bionzo är mer fruktdriven, mer modern, även om båda tillhör den moderna stilen, medan Gallina är mer rustik, mer jordig, och har mer terroir. Båda är riktigt bra viner, men jag har en reservation; för mycket påkostade fat, man känner inte mycket till druva och ursprung. Detta kommer nog att falla på plats med lagring.

Amarone, ung som gammal

Jag har en komplicerad realtion till Amarone? Jag vill omfamna vinet, eftersom jag som Italianità reservationslöst borde gilla allt från Italien. Orsaken till mitt komplicerade förhållanden till vinet är trefaldig, för det första är det syran i det unga vinet som inte riktigt tilltalar mig, den är spritsig, samma typ av syra som även många ripassoviner uppvisar. Detta har nog med själva tillverkningen att göra, det känns som att vinet fortsätter att jäsa något i flaskan innan det lugnar ned sig. För det andra är vinerna något för tunga, smått portvinslika, som gör att de inte drickes på samman sätt som mer ”läskande” viner. Jag tänker närmast på lättare Bordeaux eller Chianti, som det går att dricka en halv flaska av utan att bli tung i huvudet. Samma mängd av Amarone går inte för sig. Slutligen, vinet känns mer som ett kontemplationsvin än ett matvin. Till många maträtter funkar inte tyngden i vinet, visst smaken går ihop med många rätter, men syran skär inte alltid igenom maten för att man ska återfå aptiten. Nåväl, det är dags att prova två viner. Jag ställer en ung mot en gammal Amarone och olika ostar dukas fram: Grana padano, Parmensan, Peccorino och Gorgonzola.

Castelfortfe 2008 är en bruksamarone, och vinet har lagrats på botti, det vill säga old-school. Vinet har en tät och mörkröd färg. Doften är ung och smått sluten, efter ett tag öppnar vinet upp sig, med moreller, plommon och vissa toner av röd frukt. Örter finns där också, liksom valnötter och lite sherrytoner från faten. Det sist nämnda uppskattar jag! Vinet har en ung syra, smått spritsig, ok mitt med småsträva tanniner, och ett rätt långt avslut med mörk stenfrukt, örter och nötter. Jag tycket vinet är korrekt, men återigen, något tungt och syran är inte helt i min smak, men däremot uppskattar jag tanninerna. Även alkoholen ger sig till känna, med lite hetta, som är mindre positivt.

Allegrini 2001 är ett mer modernt vin och har lagrats på små fat. Färgen är mörkröd, brunröd kant och tät. Doften är komplex och öppnar upp med olika typer av körsbärsaromer: körsbärspralin, maraschinokörsbär och körsbärslikör. Sedan kommer en hel rad med mognadstoner som multna löv, tryffel, tobak och läder. Under ytan lurar torkad frukt, mörk choklad, kryddor och torkade örter. Efter ett tag i glaset framkommer lättsockrad hallonsylt, portvin, lakrits, rök och kolonialkryddor. Det finns mer att hämta i glaset, ju mer luft vinet får. Smaken gör inte heller en besviken. Vinet har en mjuk syra, ett välbyggt mellanregister med inlindade tanniner, med toner av mörk choklad, ett långt, och då menar jag långt avslut med körsbärspralin, torkad frukt, highland fat. Det hela rinner ut med mynta, tobak, kryddor och mineral. Syran smyger sig på i avslutet och lättar upp det hela, i form av röda bär, det finns även toner röda äpplen i avslutet. Vinet är moget, på sin topp och väldigt balanserat. Ja, det är som många har sagt, Amarone ska drickas moget! Mina reservationer från ovan är som bortblåsta, och jag när en förhoppning om att jag ska lägga undan några flaskor då och då…

Avslutningsvis, det unga vinet gick bra ihop med Grana Padano, krockade något med de andra ostarna. Det mogna vinet funkade si så där till ostarna, men var helt perfekt på egen hand.

P.S. Hur kommer det sig att många unga Amarone känns tunga och alkoholstinna, medan ung Chateauneuf-du-Pape  inte upplevs på samma sätt trots en alkohol som ofta är högre?

P.P.S Billigt vin förutspådde en ränessans för Valpolicella för ett år sedan. Har området fått någon sådan?

Taverna

Det är inte ofta vi hittar viner från Aglianico del Vulture på bolaget, appelationen ligger i Basilicata, och vinerna odlas på vulkansik mark. Vinet görs på druvan aglianico som framför allt förknippas med Campanien och viner från Taurasi.

Taverna Aglianico del Vulture har en mörkröd, tät, färg, med rejäla tårar på insidan av glaset. Vinet har en smått sluten och sammansatt bouquet till en början. Efter ett tag öppnar viner upp sig och en djup doft möter oss med massor av mörk frukt som björnbär, sviskon och moreller. Sedan fyller det på med kryddor, svartpeppar och anis, samt en handfull örter. Även jorden ger sig till känna med rök och mineral. Fattoner finns även där i form av kaffe och tobak. Vinet är stramt när vi väl smakar på det, terroirdrivet, med frisk syra, kompakt mitt med tuffa taninner och ett långt avslut med mörk frukt, örter, kryddor och fat. Med mer luft öppnar vinet upp sig. Vinet är riktigt bra, ett rustikt och robust vin som jag skulle låta ligga ett tag.

Två trotjänare!

Min syster och svåger bjuder in oss på middag - Lasagne! Svågern har köpt två trotjänare: La Tense Sassella och Le Volte. Hur passar de till maten? Ja, svaret är nog givet på förhand, men man vet ju aldrig.

Le Tense Sassella 2008 har en vacker färg, brunröd med tegelskimmer. Ser ut som många alpviner gör, det som kommer närmast till hands är viner från Valle d'Aosta. Doften är sammansatt smått esoterisk, nebbiolos markörer finns där: blommor i olika former och rökiga toner. Men det finns mer där som hallon, körsbär och slånbär. Även kryddor, muskot, och torkade örter, lagerblad. Smaken är dov till en början, men efter tag öppnar den upp sig, syran är läskande, mitten är slankare men välbyggd, med torra, välsvarvade tanniner med ett visst bett innan avslutet som går mot surkörsbär, hallon och slånbär, lägg till kryddor och torkade örter. Efter ett tag i glaset framkommer rosor, läder och tjärpastill även smaken blir mer fruktigt. Bra, passar som hand i handske till maten, syran skär igenom bechamelsåsen och bidrar till att aptiten återkommer.

Le Volte 2009 har en mer mörkröd färg och ser yngre ut. Vinet är mer franskinspirerat, cirka 50 procent sangiovese och resten en blandning av cabernet Sauvignon och merlot. Doften påminner om Bordeaux med toner av svarta vinbär, plommon, ceder, mocca och gräs alternativt grön paprika. Ja, det finns även toskanska inslag av körsbär. Smaken är balanserad, både syra och tanniner är mer tillgängliga än i det andra vinet. Smaken är mer lättillgänglig och mer fruktdriven, med mörk och röd frukt, mer fat och en mer avrundad avslutning. Vinet går inte riktigt ihop med maten, här hade det varit på plats med en rejäl köttbit. På tu man hand så är vinet väldigt bra, och framför allt till osten efter maten, det vill säga kittost från Frankrike.

Sammantaget, La Tense Sassella är vinnaren med sin mer ursprungstypiska karaktär. Le Volte är mer internationellt inspirerad, kan komma från vilket region som helst i Italien eller från något annat land. Vinet är korrekt och välgjort, men producenten har nog skapat det med den internationella marknaden för sina ögon. Men som sagt: ett välbyggt vin.

Marche, Marche, Marche

Vad är det första ni tänker på när jag nämner Marche!? Verdicchio, givetvis, en av Italiens mest spännande gröna druvor, som kan ge både lätta och komplexa viner. Men, sedan invänder ni och säger – Montepulianco! Visst, en mycket potent druva som odlas över hela södra Italien, men trivs bäst i Abruzzo och Marche. I kväll provar vi några viner som kommer från en mindre importör i Norrland, Sapordivino, som har specialiserat sig på viner från Marche. Jag ser fram emot att följa dess portfölj, de har, ska det visa sig, en rad bra viner redan nu! Det verkar som att fler och fler importörer hittar sina egna nischer, vilket medför att vi får ett större utbud av viner från mindre producenter, som letar sig fram till systembolagets beställningssortiment eller som går att privatimportera.

Pistillo 2009 Offida Pecorina DOC. Ett vitt vin gjord på den gröna druvan Pecorino, som odlas i ett litet område som tidigare tillhörde DOC Rosso Piceno. Druvans namn kommer, enligt legenden, från att fåraherdar drack detta vin till fårosten Pecorino; vinet passade bra till osten så druvan fick namn därefter. Vinet är gjort på 100 procent Pecorino och har legat 4 månader på franska ekat. Färgen är halmgul med gröna reflexer, doften är komplex med rökiga mineraltoner till en början sedan framkommer gula plommon, äpple och citrus. Men lite mer luft framkommer blommor, örter, kryddor och mandel. Smaken går i doftens tecken, vinet har en balanserad syra, ett välbyggt mellanregister och ett långt och komplext avslut. Vinet har en riktigt bra ryggrad och en komplexitet som få vita viner från Italien uppvisar, och ska tydligen passa till älgköttsoppa! Det skulle vara intressant att se vad som händer med lagring.

Polesio 2008 IGT Marche. Vinet innehåller 100 procent Sangiovese och lagras endast på ståltank. Vinet har en mörkröd färg med blå reflexer. Doften är sammansatt och packad med mörk frukt: moreller, plommon och björnbär. Sedan framkommer toner av örter, blommor, lakrits, läder och tobak. Vinet har en smått avrundad syra, bra mittparti med rejäla tanniner som är örtbittra, och avslutet är långt och komplext. Ett riktigt bra vin. Påminner om Sangiovese från Toscana men skiljer sig även åt, mer mörk och smått hemlighetsfull. Vinner på lagring.

Podere 72 2008 Rosso Piceno Superiore DOC. Vinet innehåller 50 procent Montepulciano och 50 procent Sangiovese och har lagrats 16 månader på fransk ek. Detta vin är mer komplext än det förra, tiden på fat märks, doften öppnar upp med mörka körsbär, sviskon och björnbär. Faten bidrar med toner av lakrits, kryddor och kaffe, men dessa aromer skymmer inte spår av terroir: blommor, mineral och örter. Smaken går i doftens tecken med balanserad syra, välbyggd mitt, med en liten ekbitterhet, som beror på vinets ungdom, och en lång och komplex avslutning med mörk frukt, örter och fat. Kommer att bli bra efter några år i källaren.

Aion 2009 Rosso Conero DOC. Vinet innehåller 85 procent Montepulciano och 15 procent Sangiovese och har lagrats i ståltank. Doften är ung och sammansatt, med lite tid i glaset öppnar vinet upp sig med toner av mörka körsbär och plommon. Sedan kommer blommor, örter och mineral upp till ytan. Vinet är ungt med frisk syra, ett välsvarvat mellanregister med rejäla tanniner, men de är inte motsträviga, som är packad med bittra örter, avslutet är långt och komplext med mörk frukt, örter och mineral. Ett mycket bra vin, detta borde man lägga undan några flaskor av.

Collequanto 2008 Serrapetrona DOC. Vinet innehåller Vernaccia Nera och har legat på ståltank. Doften är komplex och smått aromatisk. Det öppnar upp med både röda och mörka bär, där vilda hallon anger tonen, även detta vin har toner av mineral och örter. Vinet har en ung frisk syra, bra mitt med smått torra tanniner innan ett långt och elegant avslut tar vid med röda och mörka bär, örter och mineral. En mycket spännande druva, den ger både kraft och elegans åt vinet. Skulle vara kul att se vart det tar vägen med nått års lagring.

Carnassale 2009 Marche Rosso IGT. Vinet innehåller 60 procent Montepulcinao och 40 procent Sangiovese och har även detta lagrats på ståltank. Doften är fruktdriven med mörka körsbär och plommon, efter ett tag framkommer toner viol, rosor, örter, tobak och läder. Vinet har en balanserad syra, en bra mitt med kompakta men välslipade tanniner, och en lång eftersmak, med både röda och mörka bär, örter, lakritsrot och viol. Det enklaste vinet i samlingen, men en positiv överraskning. Ett bra husets vin som passar många olika maträtter.

Sammantaget, en mycket bra provning. Med massor med nya intryck. Det som slår mig mest är hur intressanta viner man kan ta fram utan att använda ek. Vi borde har mer sådana viner på bolaget, dvs viner med bra druvmaterial som speglar områdets terroir, utan att ha maskerats med ek. Visst, ek  bidrar med mycket positivt men det är intressant att dricka viner som är druvtypiska. Det är inte lätt att vara en liten importör med nischade viner, men det dessa eldsjälar gör är en kulturgärning.

Back on the webb!

Jag har inte skrivit något på flera år. Orsaken är att jag har frågat mig själv varför man ska blogga överhuvudtaget. Flera svar har kommit upp till ytan (hårddraget):

1) Fåfänga; man bloggar för att visa upp sig för andra bloggare, med det implicita argumentet: titta vad mycket gott och udda vin jag dricker, slå det om ni kan!

2) Tävlingsinstinkt; man bloggar för att tillfredsställa vinnarskallen inom sig, om han eller hon kan skriva 300 inlägg per år så kan jag skriva 301 inlägg!

3) Exklusivitet; man bloggar för att visa upp för andra vilka dyra och poängstinna viner som dricks, matcha det om ni kan!

4) Passion; man bloggar för att det finns ett brinnande intresse för vin, ett land eller ett område! Matcha min passion om ni kan?  

Alla dessa ovan nämnda punkter var mer eller mindre orsaken till att jag skrev om vin på nätet. Den sist nämnda punkten är mest sympatisk, men kan även den vändas mot dig! Så varför väljar jag att börja om att skriva, ja, passion finns där, men också ett mer modest skäl: det är helt enkelt inte roligt att föra en vindagbok för hand, varför då inte skriva ner sina reflexioner i en blogg. Om sedan någon vill läsa så är det bara roligare!

Jag har druckit mycket bra vin under de senaste tre åren, vissa av dem vill jag dela med mig av och andra kan vi glömma. Det kommer att framgå vad som är nytt och vad som är gammalt! Ska vi se om det håller denna gång?

P.S som framgår av titeln så kommer allt fokus vara på viner från Europa. Det finns varken tid, intresse eller pengar för att greppa något annat!

La Poja 2004

Vinet i fråga är Allegrinis prestigevin: vingårdsbetecknat, hårt driven druvselektion (100 procent Corvina Veronese), hög extraktnivå och 20 månder på nya fat (Allier). Allt som oftast omhuldat av vinskribenter. Så alla pusselbitar bör ligga på rätt plats.

La Poja 2004 är mörkrött med hög viskositet. Doften är sammansatt, med starkvinston, mörka körsbär, åt likörhållet, svikson och inslag av katrinplommon. Faten bidrar i nuläget med 86 procentig, Valrhona, choklad. Efter ett tag skingras denna kompakta doftvägg och något som påminner om plats och ursprung sipprar fram i form av örter med malört i framkanten. Vinet är fylligt, med en balanserad syra, kompakt, svårgenomträngligt, mellanregister med tanniner som för tankarna till chokladen som mötte en i doften; och det hela rinner ut i en symfoni av mogen mörk stenfrukt samt toner av, både mörk och ljus, torkad frukt.

För att sammanfatta: vinet har balans, om än balanserandes på en slak lina, är väldigt extraherat och så fort vinets temperatur stiger så blir det smått eldigt och portvinslikt. Trots bra förutsättningar är detta, enligt mig, för mycket i nuläget. Vinet kommer sannolikt att bli bra om sisådär 5-10 år. Så för er som har flaskor hemma, låt dem samla damm.