Marques de Riscal Reserva 2001

Min första riktiga bekantskap med vin var under slutet av 1980-talet då jag arbetade som bartender och hotellet jag arbetade på skulle utbilda oss drinkblandare till "semisommelierer", så att vi inte rekommenderade vilket rödtjut som helst till gästerna. Under denna tid var det mest drinkar, öl och på sin höjd ett glas malt som korsade min väg. Vin, ja visst, till mat någon gång då och då som inte lämnade några större intryck på mig. Nåväl, jag släpade mig en söndag eftermiddag till en av hotellets restauranger och uppvisade ett måttligt intresse den första halvtimmen medan vår hovmästare gick igenom appelationer och druvor. Det var förts när vi fick stoppa näsan i det första glaset som jag reagerade. Vilken doft!, vad är detta för något? - en Cabernet Sauvignon från Simi Valley 1980 (var det visst). Jag kan forfarande förnimma doften av stall, läder och blyertspenna. Jag var som förbytt, kan vin dofta och smaka så här! Ner med näsan i nästa glas, vanilj, torkad frukt och exotiska kryddor, vilka dofter jag var halt tagen. Vad var det i glaset? - en Rioja, och om jag inte missminner mig, Cerro Anon, Gran Reserva 1978. Dagen därpå rusade jag till SB och köpte de flaskor som fanns kvar av dessa viner. Sedan var jag fast! Under 1990-talet blev det till följd av mina första intryck mycket Rioja och Cabernet från USA. Men numera så köper jag nästan aldrig amerikanska viner och endast då och då spanska. Nu har jag dock blivit sugen på prova en gammal trotjänare.

Marques de Riscal innehåller 90 procent Tempranillo och 10 procent av vardera Graciano och Mazuelo. Vinet har tillbringat två år på amerikansk ek. Färgen är ljusröd med tegelkant. Doften är elegant och mogen med inslag av hallon, jordgubb, körsbär, kryddor och familj Elegant smak med mjuka tanniner, markerade syror och en lite eldig ton från alkoholen. Frukten har inslag av röda bär med betoning på hallon och jordgubb, faten bidrar med vanilj och kolonialkryddor. En traditionell Rioja som uppvisar en bra balans mellan frukt och fat. De röda bären och de härliga syrorna ger jag tummen upp för!

Chablis Domaine de la Boissonneuse 2006 och Chateau Poujeaux Cru Bourgeois Exceptionnel 2002

Det kan inte vara lätt att vara son till en framgångsrik far. Ska man bryta med traditionen och gå sin egen väg eller ska man trampa på i välkända fotspår. Julien Brocard är son till Jean-Marc Brocard, producent av klassiska Chabliviner. I det här fallet går sonen i faderns fotspår, men han har dock utvecklat en egen nisch - biodynamisk vinodling. Från år 2000 är hans viner helt och hållet odlade biodynamiskt.

Vi dricker Chablis Domine de la Boissonneuse som aperitif före maten. Färgen är ljust gröngul. Ur glaset kommer en doft av rök, mineral, mogna gröna äpplen, grape och vita blommor. Det finns en annan doft där i bakgrunden som jag känner igen men inte kan sätta namn på, efter ett tag faller poletten ner: fänkålsvippor. Smaken är elegant med relativt frisk syra som integreras med alkoholen i en harmonisk något smörig (mjuk) helhet och eftersmaken är lång och mineralbetonad. Frukten i vinet har toner av äpplen och bitter citrusfrukt. En ursprungstypisk Chablis från en något svår årgång. Sammantaget upplever jag att syran i vinet är något låg för min smak och frukten är något okoncentrerad. De fåtal Chablis jag har druckit från 2006 har uppvisat en något låg syra enligt min mening (se här och här)

2002 år inte känd för att vara någon toppårgång i Bordeaux och bleknar i jämförelse med det uppskrivna året 2005, snarare handlar det här om traditionella Bordeauxviner som uppvisar en tidig drickbarhet och som har mer stram elegans än kraft - om man ska tro vinjournalisterna. Jag har länge sneglat på mina 2002:or och med en viss korkskruvsångest i bakhuvudet funderat på när det är dags för ett smakprov. Nu har de legat sex år på korken och det är dags att prova.

Chateau Poujeaux Cru Bourgeois Exceptionnel 2002 ligger i kommunen Moulis-en-Médoc. Vinet innehåller 50 procent Cabernet Sauvignon, 40 procent Merlot och 5 procent vardera av Cabernet Frank och Petit Verdot och har legat 12 månader på små ekfat varav hälften nya. Vinet har en mörkröd färg med lite rödbruna inslag. Till att börja med doftar det svarta vinbär, körsbär, mörka plommon, tallskog och fat som bidrar med mandelmassa och kaffe. Vinet har frisk syra och medelhöga tanniner som är integrerade med alkoholen. Smaken har en kraftfull och koncentrerad fruktighet med betoning på mogna svarta vinbär, körsbär och plommon, jag finner även smak av pinje och en örtighet som för tankarna till lakritsrot och fatkaraktären är diskret med betoning på kaffe. Efter ett tag i glaset så ändras doften något, frukten blir lite bittrare och aromer av gräs, lagerblad, köttbuljong och ceder framkommer. Syran blir även mer påtaglig och mellanregistret uppvisar lite gröna toner och det hela avslutas med malörtsbittra tanniner. Vinet är inte lika balanserat som till att börja med. Ytterligare nyanser har framkommit efter två timmar i glaset: lagerblad, blommor och en söt doft av tobak. Vi sparar knappt hälften av vinet till dagen därpå utan kork på flaskan för att se hur vinet utvecklas med rejäl luftning.

Dag två doftar vinet än mer koncentrerad frukt med betoning på cassis, björnbär med inslag av söta körsbör och katrinplommon och fatkaraktären har blivit lite rundare i tonen och går mot mörk choklad och creme-caramel. Vinet uppvisar även begynnande mognadstoner av undervegitation, svamp och rosor. Vi smakar på vinet och förvätningarna är på topp! Det börjar med en rejäl attack sedan följer ett lite tunnare mellanregister som sedan övergår i ett långt avslut. Smaken uppvisar mogen frukt med inslag av svartvinbär(slikör) och björnbär och liten bitterhet som för tankarna till moreller, det finns även inslag av kaffe och lakritsrot och eftersmaken är lång med tanniner som är chokladbittra med toner av torkad frukt i bakgrunden. På det hela taget är det ett mycket kraftfullt och fruktorienterat vin som är relativt balanserat och som befinner sig i den yngre medelåldern och som definitivt vinner på att lagras flera år till, den enda anmärkningen jag har är det något tunna mellanregistret som drar ner helheten något - annars hade det varit i det närmaste full pott!

Ca' Rugate Monte Fiorentine Soave Classico 2006, Rocca Guicciarda Chianti Classico 2003 och Condado de Haza Ribero del Duero 2003

Ca' Rugate innehåller 100 procent Garganega. Vinet har en gyllengul färg. Det doftar citrus, annanas, rök, örter och tomatkvist (tack för den liknelsen Finare Vinare). Smaken är fruktig med tydliga inslag av grape och annanas, vidare finns det örter och mineral i eftersmaken. Vinet har en rejäl och aptitretande syra och uppvisar en lång och nyanserad eftersmak. Tre år på raken har det fått tre glas i Gambero Rosso! Enligt min mening det bästa vita vinet under hundralappen på SB.

Condado de Haza är gjord på 100 procent Tinto Fino (Tempranillo). Färgen är mörkröd med lite begynnande brun kant. Från början doftar det söt rödfrukt som körsbär och jordgubb. Sedan framkommer doften av fat: läder, tobak, mörk choklad och vanilj. I bakgrunden finns det lite blommor och örter. Det smakar solvarma jordgubbar, plommon med ett inslag av körsbärslikör och faten bidrar med tobak, choklad och vanilj. Senare på kvällen tittar även en doft och smak fram av torkad frukt som katrinplommon och fikon; och den initiala örtigheten har minskat till förmån för kolonialkryddor. Syran i vinet har börjat mogna och tanninerna är väl integrerad med alkoholen. Vinet har en lång eftersmak med ett avslut som är lite dammigt och jordigt som för tankarna till "terracotta" - något som jag finner i en del spanska viner.

Rocca Guicciarda är gjort på 100 procent Sangiovese. Vinet är mörkt rubinrött med begynnande brun kant. Det doftar körsbär, plommon med inslag av mörka bär som björnbär. Vidare doftar det viol, lagerblad, brödkryddor, choklad och vanilj. Det smakar bittra körsbär, plommon med inslag av mörka bär. Det finns även inslag av örter och brödkryddor. Fatkaraktären drar år vanilj, choklad och kaffe. Syran i vinet är fortfarande vital och tanninerna har börjat mjukna. Vinet uppvisar en bra balans trots den besvärliga årgången. Efter ett tag i glaset framkommer mer örter som lagerblad och rosmarin. Vi sparar en skvätt till dagen därpå för att se hur vinet utvecklas (knappt en halvflaska med korken på). Dag två så framkommer rök, mineral, körsbärspraliner och Sangiovesestall. Ett fall framåt och vis av erfarenheten så kan de återstående flaskorna få en rejäl luftning innan de dricks

Alla viner äger sin egen charm. Mina vänner gör tummen upp för Condado de Haza. Själv föredrar jag Ca' Rugate för dess renhet och elegans. De röda överraskar med dess balans trots den varma årgången.