Papillon Crozes-Hermitage 2006

Papillon har jag följt under 2000-talet, vinet har sällan gjort mig besviken. 2003 var sötfruktig med något låga syror; 2004 var stramare till sin karaktär med bra syrastruktur; och 2005 hade kompakt frukt och balanserade syror. Hur är då 2006?

Vinet har en mörkröd färg med blå reflexer. Doften är ung, rättfram och smått nyanserad, med björnbär, vilda hallon och toner av svarta vinbär. Sedan kommer toner av rök, viol, kaffe, vanilj, lakrits och fänkål. Doften är riktigt bra! Syran är medelhög, mjuka tanniner, mellanregistret är finlemmat och eftersmaken är varm, medellång med inslag av mörkfrukt, bittra örter och kaffe. Vinet är förvånansvärt lättdrucket, bjuder inget större motstånd. Efter bara ett tag i glaset börjar det sluta sig. Är det den berömda tunneln! Fram med två kastruller, nu skall vinet kickstartas. Men det enda som återtår efter några vändor mellan kastrullerna är bitter ek. Vinet är en riktig besvikelse. Jag öppnar en till flaska, den är lika medioker. Den klart sämsta årgången, ju mer jag smakar desto mer besviken blir jag.

Papillon Crozes-Hermitage 2006, Domaine Robin, Les Chassis Mercurol, Tain L’Hermitage, France

Barone Ricasoli

Barone Ricasoli är raka motsatsen till Castello di Ama. Ricasoli är storskaligt – Ama är småskaligt. Ricasoli är kommersiellt – Ama är ideellt. Ricasoli är industriellt – Ama är agrart. Schablonartat uttryckt.

Vi står mitt i en modern processindustri. Det löpande bandet på den högra sidan buteljerar Brolio 2006 och på den vänstra sidan har vi ”the nordic production line”, där Formulae tappas på bag-in-box. Vår guide berättar att Ricasoli var emot att producera bib men importören insisterade och till slut hade vi inget val om vi ville ha in produkten på den svenska marknaden. All heder år baronens initiala inställning, även om han på sikt fick vika sig.

Genom ett plexiglasfönster blickar jag ut över en, i det närmast oändligt, massa fat där vinerna ligger och vilar. Under tiden berättar vår guide att under 1970-talet såldes Barone Ricasoli till multijätten Seagram´s som planterade om fälten med högavkastande kloner och ökade produktionen. I vertikalprovningar märker man tydligt hur kvalitén på vinerna sjunker under åttiotalet. Sedan Francesco Ricasoli köpte tillbaka firman har nästan alla vingårdar planterats om med bättre kloner och kvalitén och firmans anrika namn har återupprättas. Det är dags att prova några viner!

Torricella IGT Toscana 2006 innehåller 100 procent Chardonnay och 60 procent av vinet har legat på fat, resten på ståltank. Vinet har en ljusgul färg med en doft som går mot vanilj, rostade fat, nötter och exotisk frukt. Vinet har en frisk syra, bra mittparti, en fyllig smak med toner av gula äpplen, citrus och smör. Helt ok!

Brolio 2005 Chianti Classico 2005 är gjort av nästan 100 procent Sangiovese och har legat 9 månader på botti och små fat. Färgen är mörkt rubinröd. Vinet inleder med toner av svarta vinbär, körsbär och fat. Därefter kommer aromer av viol och kryddor. Vinet har en medelhög syra, relativt sträva tanniner, ett slankt mellanregister och en eftersmak med inslag av mörka bär, kryddor och fat. Årgångsmärkt.

Sedan är det dags att smaka på Brolio 2006 som innehåller i det närmaste 100 procent Sangiovese och har lagrats 9 månader på stora och små fat. Det första som möter näsan är en bukett blommor, sedan kommer toner av ung frukt som går mot blåbär och mörka körsbär. Under ytan svävar toner av röda bär. Vinet har en frisk och ung syra, ett välbyggt mellanregister och en lång eftersmak med inslag av mörka bär, jordgubbar och hallon. Vilken batch kommer detta vin ifrån?!

Castello di Brolio Chinati Classico 2004 är gjort av näst intill 100 procent Sangiovese med en liten andel Cabernet Sauvignon och har legat 18 månader på nya och gamla barriquer. Vinet har en mörkt rubinröd färg med en brunröd kant. Det är fortfarande ungt och packat med mogen frukt som går mot mörka körsbär, björnbär och plommon. Kryddor, viol och fat stagar upp frukten. Vinet har en frisk syra, relativt mogna tanniner, kompakt mellanregister och ett avslut med körsbär, plommon, björnbär och fat. Fortfarande ungt!

Casalferro IGT Toscana 2003 innehåller en mix av Merlot och Sangiovese och har legat 18 månader på små franska ekfat. Vinet har en färg som börjar gå mot rödbrunt. Doften är öppen och komplex med toner av mörka bär, torkad frukt, mörk choklad och mineral. Vinet har en balanserad syra, mjuka tanniner, välbyggt mellanregister och en lång och komplex eftersmak. Riktigt bra och det som slår en är att tonen av mineral är så framträdande.

Sedan är det dags att prova Casalferro 2004. Vinet har en mörkröd färg och är betydligt yngre till sin karaktär än 2003:an, med mer blommor samt örter och mörk mogen frukt. Vinet har en frisk syra, inlindade tanniner och en lång sammansatt eftersmak. Vinet är fortfarande slutet, men kommer att bli bra med tiden.

Ett trevligt besök – med ett oerhört professionellt bemötande – där den stora behållningen var Casalferro.

Barone Ricasoli Agricola, Cantine del Castello di Brolio, Gaiole in Chianti, Siena, Toscana, Italia

Castello di Ama

Vi är i hjärtat av Chianti Classico-distriktet. Landskapet är oerhört kuperat: kullar, sänkor, klippavsatser och mindre dalgångar. Så här års ser naturen spöklik ut, trädens grenar spretar ut över vägen på flera ställen och det känns som de söker fånga bilen i sina armar. På väg upp mot Castello di Ama passerar vi Gaiole – en liten slumrande by – som väcker känslor till liv för en Chiantifantast.

Efter att ha snirklat oss fram ett tag, med ett getöga på kartan, rullar vi in bland flertalet äldre huskroppar som tillsammans bildar Castello di Ama. Jag öppnar dörren till kontoret och blir nästan nedsprungen av Marco Pallanti, troligen på väg till en sen lunch. Pallanti är redan en legend, i sin ungdom studerade han för Carlo Ferrini som tipsande honom om ett arbete på Fattoria di Ama, vilket egendomen hette på den tiden. Han tog jobbet med viss tvekan då han, vid den tiden, ansåg att han inte hade nog stor erfarenhet. Detta ledde så småningom till vidare studier bland annat i Bordeaux. Numera är han president för Consorzio Vino Chianti Classico. Han har tillsammans med Carlo Ferrini gjort mycket för att utveckla olika kloner av Sangiovese, inom ramen för projektet ”Chianti Classico 2000”, som passar de olika mikroklimaten i området.

Castello di Ama köptes av fyra familjer från Rom under mitten av 1970-talet som har lagt ned mycket på kapital på att renovera egendomen och plantera om fälten, berättar vår guide Donatella. Hon visar oss runt i vinanläggningen och pekar på en mindre ståltank: en trend i området är att göra Rosévin, ett sätt att ta tillvara druvor som inte håller nog hög kvalitet för röda viner. Ama ligger på hög höjd, nära gränsen för vart Sangiovese kan nå full mognad. Men de år vädret är på deras sida får druvan en lång mognad som befrämjar utvecklingen av aromämnen. På vägen från anläggningen till källaren snubblar vi nästan över några knotiga vinstockar som breder ut sig på ett område som inte är större än en fotbollsplan. Vingården är täckt med Merlot till deras prestigevin L’Apparita.

Väl nere i källaren möts vi av massor av barriquer som är snyggt arrangerade bland modern konst. Det visar sig att Marco Palanti, numera delägare i firman, samlar på modern konst och har låtit kända namn ställa upp konstellationer bland byggnader och i källare. Under en längre tid blir det mer en föreläsning om konst än om vin. Till slut är det dags att smaka på några viner, men det blir inte några L’Apparita, La Casuccia eller Bellavista, som är deras Crus. Men väl några andra trevliga viner. Jag frågar försynt om det går att köpa några viner, men de har ingen gårdsförsäljning. Vi hänvisas till Gaiole där jag köper på mig några äldre årgångar av Castello di Ama.

Vi börjar med att prova Al Poggio IGT Toscana 2007 som innehåller Chardonnay, kloner tagna från Bourgogne, med en liten del Pinot Grigio. Vinet har en ljusgul färg. Doften är återhållen med toner av äpple, citrus, mineral, ek, vanilj och blommor. Doften för tankarna till Beaune. Vinet har en frisk syra och ett avslut med toner av äpple, citrus, mineral och fat. Ett korrekt vin!

Sedan blir det dags för lite Rosé. Rosato IGT Toscana 2007 innehåller 90 procent Sangiovese och 10 procent Canaiolo. Färgen är ljusröd och doften är pigg och rättfram med toner av jordgubbar, hallon, röd citrusfrukt och örter. Smaken har inslag av röda bär och örter med en härlig syra. Inte dumt alls!

Nu är det dags för Castello di Ama Chianti Classico 2004 som innehåller 80 procent Sangiovese, 12 procent Malvasia Nera och 8 procent Canaiolo Nera. 25 procent av vinet har legat på nya barriques, resten har legat på barriques som är mellan 1 till 3 år gamla, det framgår inte hur länge det har legat på fat. Vinet är rubinrött och har en nyanserad doft med toner av körsbär, jordgubbar, viol, mineral och ek. Vinet har en frisk syra och en lång eftersmak med inslag av röda bär med betoning på körsbär, därefter kommer toner av mineral, tobak och ek. Ett mycket elegant vin som vinner på lagring.

Castello di Ama Chianti Classico 2005 har samma druvsammansättning som föregående vin, den enda skillnaden är att detta vin har legat på 20 procent ny ek istället för 25. Vinet har en mörkt rubinröd färg. Doften är mer sluten med toner av rök, viol, körsbär, skogsbär och fat. Vinet har en frisk syra, unga småsträva tanniner, ett slankt mellanregister och en lång eftersmak med toner av örter och röda bär. Vinet är inte lika balanserat som det förra vinet.

Ett mycket trevligt besök, vi kommer tillbaka!

Castello di Ama, Gaiole in Chianti, Siena, Toscana, Italia

Chianti Classico Collection 2009: Anteprima Vini 08

Det har inte varit mycket bloggande den sista tiden. Orsaken till det är att jag har varit i Florens och deltagit vid Chianti Classico Collection 2009: Anteprima Vini 08 Jag kommer succesivt att skriva om tillställningen och vinerna, det tar dock några dagar att få ording på allt material. Dessförinnan kommer tre inlägg från vingårdsbesök hos: Castello di Ama, Barone Ricasoli och Marchesi Mazzei.

De Saint Gall Champagne Premier Cru 2002

Vinet innehåller 100 procent Chardonnay från både Grand- och Premier Cru byar i Côtes de Blanc. Denna Champagne kommer från ett kooperativ som har 1860 individuella medlemmar som tillsammans förfogar över 1200 hektar vinodlingar.

De Saint Gall har en gyllengul färg som är skimrande. Doften är rätt utvecklad med mineral, rök, gröna aromatiska äpplen, blommor, grapefrukt och nybakat bröd. Efter ett tag i glaset framträder toner av mandarin, torkad ljus frukt och honung. Smaken är smått utvecklad och syrorna är friska, mellanregistret är välbyggt och eftersmaken har en begynnande komplexitet med inslag av äppelbitar skurna med en silverkniv samt blommor och det hela klingar av med örter, mineral och honung. En mycket elegant Champagne!

De Saint Gall Champagne Premier Cru Millésime 2002, Elsbore Par Union Chanpagne, Avize, France

Terrenos vinotek

I helgen var jag på en snabb visit i Stockholm och hann även med ett besök på Terrenos Vinotek. Låt mig inleda med att säga att det borde finnas mer av dessa ställen i Sverige. Nåväl, vi inleder med att prova Terreno Chinati Classico 2006. Vinet har en rubinröd färg med rödbrunt skimmer och har en ung och rättfram doft med inslag av moreller, svarta vinbär, rosmarin, vitpeppar och blommor. Smaken är medelfyllig med frisk syra, unga sträva tanniner, mellanregistret är rätt slankt och avslutet är hyfsat långt med toner av körsbär, vinbär, örter, tobak, kallt te och en finish med drag av salmiak. 2006 imponerar mer och mer.

Därefter var det dags att prova Terreno Chianti Classico Riserva 2005. Färgen är rubinröd och vinet har en ung och smått nyanserad doft med rostade fat, söta körsbär, plommon, kaffe, muskot och tobak. Vinet har en frisk syra, småsträva tanniner, ett lite glest mellanregister och ett rätt lång och smått komplex eftersmak med körsbär, plommon och rostade fat som bidrar med en bitterhet från eken. För mycket fat kontra frukt i dagsläget, det kan tänkas att det blir bättre med tiden. Denna årgång av vinet övertygar inte i dagsläget!

Sedan är det dags för Terrenos flaggskepp: Lignanello Chianti Classico 1999. Vinet har en rödbrun färg med tegelkant. Doften är utvecklad och komplex med toner av marachino körsbär, jordgubbssylt, katrinplommon, fikon, söt tobak, rosor, kanel och stall. Vilken doft! Vinet har en medelhög attack, en åldrad syra som ändå är pigg, sandiga tanniner som fortsätter genom det välbyggda mellanregistret. Eftersmaken är lång och komplex med toner av körsbär och mörk choklad. Vinet har syror och frukt som gör att det kommer att hålla många år till och de där riktiga mognadstonerna har inte hittat fram ännu.

Vi avslutar provningen av viner från Terreno med Momento Massimo IGT Toscana 2003. Vinet är rubinrött med rödbrun kant. Doften är medelfyllig och sammansatt med inslag av cassis, sviskon, rostade fat, mynta, mörk choklad, vanilj och körsbärslikör. Vinet har en rätt bra attack, balanserad syra, sträva tanniner, ett slankt smått vattnigt mittenparti och ett långt fatigt avslut. Vinet är smått syltigt, de rostade faten har inte integrerats med helheten och det doftar bätte än det smakar. Den varma årgången slår igenom.

Innan vi har fått nog för kvällen avlsutar vi med två franska viner. Det första är Chateau Giscours 2000 som har en mörkröd färg med rödbrun kant. Doften är fyllig, sammansatt med svarta vinbär, mörka plommon, och en ton av körsbär. Därefter kommer toner av mynta, söt lakrits, kaffe, lagerblad, peppar och viol. Här talar vi om en kompakt doft som långt ifrån har nått sin peak. Vinet är medelfylligt, har en frisk syra, rejäla tanniner som har börjat mogna och som håller frukten i ett rejält grepp. Eftersmaken har inslag av mörka bär, fat, örter och lakrits. Detta är ett mycket potent vin från en toppårgång och jag hoppas att vi möts igen om 5 år.

Det andra vinet är en Châteauneuf du Pape: Domaine Font De Michelle 2005. Vinet har en ljust rubinröd färg, som tyder på en majoritet av Grenache. Doften är ung och rättfram, med röda bär som hallon och jordgubbar, sedan kommer mandel, örter, grapefrukt och toner av smörkola. Vinet har en pigg syra, unga sträva tanniner som leder över till avslutet som har inslag av röda bär, örter och kryddor. Ett mycket bra vin som behöver några år för att nå sin potential.

Många trevliga viner som återigen påminner en om att årgångar har betydelse.

P.S Vinbarens hemsida är under uppbyggnad.

Terrenos Vinotek

Montalcino

Det pågår två diskussioner i vindistriktet Brunello di Montalcino, som båda är djuplodande och känsliga. Den ena handlar om den skandal som uppdagades under fjolåret: otillåtna druvor har blandats i Brunello, detta endruvevin. Orsakerna till detta är flera. Sangiovese (Brunello) är ingen färgrik druva, därför vill vissa vinmakare förstärka den med någon sort som tillför färg; vidare är det inte lätt för Sangiovese att nå full mognad, vilket ger omogna tanniner, hög syra och klen frukt. Mindre bra år är det bara de bästa vingårdslägena som ger druvan en chans att nå optimal mognad. Detta (kan) åtgärdas med hjälp av andra druvor som mognar lättare i området eller inköp av druvor från södern. Detta är bedrägeri, men dåliga år vill vinmakarna ändå känna pengar så de tar chansen. Men nu har de bitit sig svansen och räfst och rättarting återstår. Jag hoppas dock att detta anrika distrikt reser sig likt fågeln Fenix ur askan.

Den andra diskussionen är mer vetenskaplig till sin karaktär och handlar om huruvida Brunello di Montalcino skall delas in i olika subzoner – likt Bourgogne. Zoner som ger vissa odlingsområden och vingårdar högre status än andra (Crus). Vissa tycker detta är en framkomlig väg för att höja områdets status, vilket bygger på det faktum att många sämre marker, som endast passar till åkermark, har tagits i bruk för vinodlig . Många producenter har helt sonika en dålig jordmån som inte ger bra viner, men rider på områdets goda rykte! Sista ordet är inte sagt…

Trots detta så är Montalcino en mycket pittoresk stad. När vi besöker staden så ligger den i dvala, långt ifrån den turistattraktion som den är under högsäsong. Vi strosar omkring och insuper atmosfären. Rätt snart blir vi hungriga och går in på en liten Osteria. Vi har hamnat helt rätt. Jag inleder med hemgjord pasta med en sås gjort på svart tryffel. Mycket gott! Sedan går jag över till en Bisteccha Fiorentina som man kan äta med sked. Ja, vad ska man säga, ord är överflödiga. Till detta dricker vi Banfi Rosso di Montalcino 2006. Vinet är mörkt rubinröd till sin färg. Doften går mot röda bär, tobak, blommor och örter. Vinet har en frisk syra, mjuka tanniner och en medellång eftersmak som går i doftens tecken. Lite väl ungt men bra potential. På vägen tillbaka till bilen snubblar vi över en liten mysig vinbutik med en mycket trevlig innehavare som bjuder oss att smaka på några viner.

Vi inleder med butikens vin Enoteca Pierangioli Brunello di Montalcino 2002. Färgen är ljusröd och doften är finlemmad med toner av fat och röda bär. Vinet är slankt med inslag av röda bär och fat. Ett lättare vin från ett dåligt år.

Sedan smakar vi ett vin från den något bättre årgången 2003. Först ut är Castiglion Del Bosco Brunello di Montalcino 2003 som har en rubinröd färg och mer tryck i doften än föregående vin: körsbär, mer röda bär, blommor och fat. Rätt trevlig smak med återhållen syra och inlindade tanniner.

Det sista vinet flyttar fram positionerna. La Fiorita Brunello di Montalcino 2003 har en mörkt rubinröd färg och en utvecklad och komplex doft. Moreller, katrinplommon, tobak och kryddor. Smaken går i doftens tecken, mogna syror som är väl integrerade med alkoholen, en eftersmak som är lång med inslag av fat och torkad frukt. Ett mycket trevligt vin från en något svår årgång. De viner som kommer från vingårdar på hög höjd har en klar fördel detta år.

Ägaren till vinbutiken menar att under de senaste tjugo åren har antalet producenter formligen exploderat vilket har påverkat kvalitén negativt i området. Det gäller att ha kunskap om de olika producenterna. En bra hemsida för att orientera sig i området är Conzorzio del Vino Brunello di Motalcino.