söndag 19 februari 2012

Amarone, ung som gammal


Jag har en komplicerad realtion till Amarone? Jag vill omfamna vinet, eftersom jag som Italianità reservationslöst borde gilla allt från Italien. Orsaken till mitt komplicerade förhållanden till vinet är trefaldig, för det första är det syran i det unga vinet som inte riktigt tilltalar mig, den är spritsig, samma typ av syra som även många ripassoviner uppvisar. Detta har nog med själva tillverkningen att göra, det känns som att vinet fortsätter att jäsa något i flaskan innan det lugnar ned sig. För det andra är vinerna något för tunga, smått portvinslika, som gör att de inte drickes på samman sätt som mer ”läskande” viner. Jag tänker närmast på lättare Bordeaux eller Chianti, som det går att dricka en halv flaska av utan att bli tung i huvudet. Samma mängd av Amarone går inte för sig. Slutligen, vinet känns mer som ett kontemplationsvin än ett matvin. Till många maträtter funkar inte tyngden i vinet, visst smaken går ihop med många rätter, men syran skär inte alltid igenom maten för att man ska återfå aptiten. Nåväl, det är dags att prova två viner. Jag ställer en ung mot en gammal Amarone och olika ostar dukas fram: Grana padano, Parmensan, Peccorino och Gorgonzola.

Castelfortfe 2008 är en bruksamarone, och vinet har lagrats på botti, det vill säga old-school. Vinet har en tät och mörkröd färg. Doften är ung och smått sluten, efter ett tag öppnar vinet upp sig, med moreller, plommon och vissa toner av röd frukt. Örter finns där också, liksom valnötter och lite sherrytoner från faten. Det sist nämnda uppskattar jag! Vinet har en ung syra, smått spritsig, ok mitt med småsträva tanniner, och ett rätt långt avslut med mörk stenfrukt, örter och nötter. Jag tycket vinet är korrekt, men återigen, något tungt och syran är inte helt i min smak, men däremot uppskattar jag tanninerna. Även alkoholen ger sig till känna, med lite hetta, som är mindre positivt.

Allegrini 2001 är ett mer modernt vin och har lagrats på små fat. Färgen är mörkröd, brunröd kant och tät. Doften är komplex och öppnar upp med olika typer av körsbärsaromer: körsbärspralin, maraschinokörsbär och körsbärslikör. Sedan kommer en hel rad med mognadstoner som multna löv, tryffel, tobak och läder. Under ytan lurar torkad frukt, mörk choklad, kryddor och torkade örter. Efter ett tag i glaset framkommer lättsockrad hallonsylt, portvin, lakrits, rök och kolonialkryddor. Det finns mer att hämta i glaset, ju mer luft vinet får. Smaken gör inte heller en besviken. Vinet har en mjuk syra, ett välbyggt mellanregister med inlindade tanniner, med toner av mörk choklad, ett långt, och då menar jag långt avslut med körsbärspralin, torkad frukt, highland fat. Det hela rinner ut med mynta, tobak, kryddor och mineral. Syran smyger sig på i avslutet och lättar upp det hela, i form av röda bär, det finns även toner röda äpplen i avslutet. Vinet är moget, på sin topp och väldigt balanserat. Ja, det är som många har sagt, Amarone ska drickas moget! Mina reservationer från ovan är som bortblåsta, och jag när en förhoppning om att jag ska lägga undan några flaskor då och då…

Avslutningsvis, det unga vinet gick bra ihop med Grana Padano, krockade något med de andra ostarna. Det mogna vinet funkade si så där till ostarna, men var helt perfekt på egen hand.

P.S. Hur kommer det sig att många unga Amarone känns tunga och alkoholstinna, medan ung Chateauneuf-du-Pape  inte upplevs på samma sätt trots en alkohol som ofta är högre?

P.P.S Billigt vin förutspådde en ränessans för Valpolicella för ett år sedan. Har området fått någon sådan?

2 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Alkoholfrågan handlar såklart om balans. I idealfallet har ung châteauneuf en högre syra än amarone, en havsfrisk mineralsälta och en bestämd örtig tanninstruktur som balanserar alkoholen. Men visst finns det många Ch9 som är rena raketbränslet.

Amarone är bevisligen inte lika bra på att uttrycka terroir, utan snarare tillverkningsmetoden. Men visst finns det undantag: Masi Mazzano håller 16% och upplevs som balanserat tack vare högt belägna vingårdar, kalkstenssyra och viss örtighet. Så gissade vinvännerna också Ch9 när de fick 1995 Mazzano blint.

Det var väl en "renässans i bloggosfären" som Ingvar förutspådde? Det tycks ha gått sådär med den ;-)

MSVin sa...

Ok, visst var det en renässans! Slarv av mig.

Jag håller med om er analys, när det gäller Amarone och CdP.

Och som sagt Allegrin var också mycket balanserad.

Så det handlar både om lagring och filofi i vinkällaren.