Bordeaux 2005

Då var den galna onsdagen över, jag har fasat över att trängas i kön med nervösa och stingsliga vinentusiaster. Min nya strategi var förträfflig, valde helt enkelt det mindre och beskedligare SB utan för staden. Jag var den första och enda i kön och ingen av de övriga nyinkomna kunderna var det minsta intresserad av en primuer. Kassören tog min beställning 10:00:30. Det garanterar ju inte att jag får vinerna, men jag är åtminstone med i det ”statliga vinlotteriet”. Under tiden vi väntar på någon form av vinst roar vi oss med att prova Bordeaux från 2005, viner som antingen har funnits på SB eller fortfarande går att få tag på. Samtliga viner är Cru Bourgeois.

Château Cissac innehåller 75 procent Cabernet Sauvignon, 20 procent Merlot och 5 procent Petit Verdot och har legat mellan 18 till 24 månader på ekfat, varav en tredjedel av faten var nya. Färgen är mörkt rubinröd, skimrande och transparent. Det första doftintrycket är rätt vagt med subtila toner av svarta vinbär, plommon, rostade fat och lite animaliska inslag. Doften blir efter hand mer och mer accentuerad, körsbär, piptobak, viol, mynta, lagerblad och mineral kommer ur glaset. Tiden på fat bidrar med diskreta toner av muskot, vanilj, kaffe och mörk choklad. Detta vin har en genomluftad och nyanserad doft som jag faller för. Vinet har en ung svartvinbärsaktig syra, ett slankt mellanregister med inlindade tanniner samt ett långt och sammansatt avslut med toner av örter, tobak, kaffe, mörk choklad och vanilj. Efter en längre tids luftning får vinet en mer mogen doft med toner av dammiga kolonialkryddor och torkad frukt. Syran har blivit mer balanserad, tanninerna lite mer sträva och avslutet är långt, varmt och komplext. Ett medelfylligt och balanserat vin som redan har börjat uppvisa mognadstoner.

Château Verdignan har ett innehåll som består av 65 procent Cabernet Sauvignon, 30 procent Merlot och 5 procent Cabernet Franc och har legat 12 månader på ekfat, varav en tredjedel nya. Vinet har en mörkröd färg. Doften är till att börja med dov och kompakt med animaliska inslag, kaffe och mörk choklad. Frukten kommer upp till ytan efter ett tag i form av svarta vinbär, körsbär och lite plommon, det finns också toner av örter och blyertspenna - doften är typisk för ung Médoc. Vinet har en frisk men ändock balanserad syra, ett kompakt mellanregister med mogna men kraftiga tanniner och en lång och elegant avslutning med toner av mörka bär, kaffe, tobak, lagerblad och mineral. Mer luft ger vinet tydligare toner av svarta vinbär, vanilj och kaffe. Ett ungt vin med stor potential som vinner på lagring.

Château Hourtin-Ducasse innehåller 67 procent Cabernet Sauvignon, 23 procent Merlot och 1 procent Petit Verdot och har lagrats 12 till 18 månader på fat. Vinet har en rubinröd färg med ljus kant. Doften är fyllig, smått utvecklad med inslag av fat som går mot kaffe och smörkola, frukten går mot svarta vinbär samt plommon, vidare finns det toner av örter, gräs, tobak, rotfrukter och lite besvärande ton av grön paprika. Vinet är medelfylligt, har balanserad syra, inlindade tanniner, ett lite tunt mellanregister och ett avslut med toner av mörk frukt, fat, gräs, örter och paprika. Jag upplever att det finns en lite sträv grön ton som inte vill ge vika. Efter längre luftnig så vädras de gröna inslagen bort och istället har det kommit toner av rotfrukter. Örterna går mot lagerblad och mynta, frukten har mer inslag av svarta vinbär och även toner av stall tittar fram. Syror och tanniner har mjuknat och avslutet har fått mer inslag av mörka bär, fat och stall. Det enklaste vinet som är det mest drickfärdiga.

Château Bibian innehåller 60 procent Merlot, 35 procent Cabernet Sauvignon och 5 procent Petit Verdot och har legat 18 månader på fat (det framgår inte om det är nya eller gamla). Vinet har en mörkröd färg med violetta kanter. Doften är rättfram, smått nyanserad med inslag av plommon, svarta vinbär och fat som går mot smörkola och vanilj. Med lite mer luft så sticker även några grässtrån samt örtkvistar upp, tätt följt av järn, jord och en liten kryddlåda. Vinet känns fortfarande ungt, syran är frisk, tanninerna är unga samt småsträva, mellanregistret är lite tunt och avslutet är relativt långt med toner av mörka bär, fat, gräs, järn och lakrits. Garvsyran och faten håller frukten i ett hårt grepp, vilket ger vinet ett lite kantigt och klumpigt intryck. Ytterligare tre timmars luftning ger vinet lite mer sötfruktig doft, men fortfarande skymmer faten frukten. Syran är tämligen balanserad, tanninerna något strävare och har ett ordentligt grepp innan avslutet tar vid, som har toner av återhållen mörk frukt och fat. Jag tror dock att vinet kommer att bli mer balanserat med tiden.

Alla ovanstående viner har en mycket bra syrastruktur kombinerat med frukt och extrakt, de flesta var också förvånansvärt drickbara redan nu. Vår favorit var Château Cissac på grund av kombinationen av både kraft och begynnande mognad. Château Verdignan håller vi även högt, kommer att bli riktigt bra med tiden, stram och kraftfull. Därefter kommer Château Hurtin-Ducasse, en trevlig vardags Bordeaux. Château Bibian är för stram och uppvisar för lite frukt i dagsläget och hamnar sist i sällskapet. Jag tyckte den var bättre när jag provade den sist (se här).

Château Cissac Cru Bourgeois 2005, GFA Des Domaines Vialard, Cissac, Haut-Medoc, Bordeaux, France

Château Verdignan Cru Bourgeois 2005, Miailhe, S.C. Chateau Verdignan Propriétaire, Saint-Seurin-De-Cadourne, Haut-Medoc, Bordeaux, France

Château Hourtin-Ducasse Cru Bourgeois 2005, Chateau Hourtin-Ducasse, Saint-Sauveur-du-Médoc, Haut-Medoc, France

Château Bibian Cru Bourgeois 2005, Chateau Bibian, Listrac-Médoc, Bordeaux, France

Sommarens bästa Rosé

Det känns lite malplacerat att skriva om Rosé när det är dags för Bordeaux en primuer. Här kommer ett inlägg från sensommaren som inte blev skrivet, men vinerna var så pass bra att jag inte kan låta bli.

Vi var ute i skärgården och hälsade på släktingar som driver ett värdshus. Det vankandes middag och till förrätt fick vi paté gjord på abborre med kumminsås. Till detta drack vi ett välkylt Rosévin från Barone Ricasoli som hade mycket mer att erbjuda än Brolio. Albia har en färg som påminner om lingondricka och doften är rättfram och fruktdriven med toner av körsbär, hallon och smultron, det finns även inslag av mineral, kola, örter och en liten ton av skogsbär. Smaken är frisk med en syra som är inlindad i söta röda bär, sedan kommer ett lite småbittert mellanregister och avslutet har toner av vinbär och tranbär. Helt klart sommarens bästa Rosé, friskt, fruktigt och fräscht.

Till huvudrätt serverades lammfilé som rullats i örter, citronskal och vitlök med en matig sallad och en morotsbernaise. Med nyckeln till vinkällaren och uppmaningen ”ta något som passar” ser jag mig omkring och hittar en gammal trotjänare, årgång 2003 av Côte-du-Rhône från Guigal. Vinet har en mörkt rubinröd färg med begynnande brun kant. Doften har en smått mogen ton med inslag av vilda hallon, björnbär och plommon. Förutom all denna mogna frukt finns det toner av örter och en smått animalisk ton. Syran är mogen, tanninerna är fortfarande smått sträva och mellanregistret är lite tunt med en vissa gröna toner och avslutet har inslag av mogna röda bär, örter och lakrits. Den grönaktiga tonerna klingar av med luft och vinet känns mer balanserat. Passar för övrigt utmärkt till maten. Dagen efter finns det en skvätt kvar och nu har vinet fått mognadstoner som går mot blommor, plommonkompott, körsbär och läder. Det har blivit mer drag i syran och tanninerna har mjuknat och vinet har en lång mogen eftersmak. Vinet är förvånansvärt vitalt även dag två, undrar hur länge dessa viner håller. Nu finns årgång 2005 på SB, gissa om jag ska handla.

Albia Rosé IGT Toscana 2007, Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana, Italia

Côtes-du-Rhône 2003, E Guigal, Rhone, Côtes-du-Rhône, Rhône, France

Fontanafredda Barolo Serralunga d' Alba 2000 & 2001

Både 2000 och 2001 var bra årgångar i Piemonte, det senare året anses vara snäppet bättre. I kväll ställer vi dem mot varandra med hjälp av Fontanafreddas bybetecknade Barolo. Druvorna till vinet kommer både från deras egna vingårdar och kontrakterade odlare. Vinet jäser med hjälp av naturlig jäst, vilket sannolikt bidrar till en större komplexitet, på temperaturkontrollerade ståltankar och musten vilar med skalen i 15 dagar – för mer färg och extrakt – innan den malolaktiska jäsningen tar vid. Det lagras två år på stora ekfat från Slovakien och Frankrike och ett år på butelj innan det kommer ut på marknaden. Tillverkningen bör väl betecknas som nytraditionalistiskt!

Barolo Serralunga 2000 har en rubinröd färg med begynnande tegelkant. Doften är intensiv och utvecklad med körsbärskompott, jordgubbssylt, hallon och lakrits. Inledningsvis har vinet även en lite stickig ton som dock vädras bort. Sedan tillkommer fler dofter som multna löv, torkade blommor, rosenvatten, läder, kantareller, vanilj, mandelmassa och torkad frukt med tonvikt på fikon och romrussin. En helt fantastisk doft som visar upp Nebbiolo i hela sin prakt. Vinet har mogna syror och puderlätta tanniner som är totalt integrerade med alkoholen, mellanregistret är välbyggt och avslutet är långt och komplext. Smakmässigt går det att finna mycket: en inledning med körsbär som övergår till exotiska toner av rosenvatten och torkade örter för att avslutas med vilda hallon, lakrits, torkad frukt, vanilj och en liten syrlighet som går mot röda vinbär. Med längre luftning går doften mot körsbärslikör, hallon, choklad och tryffel samt en mer koncentrerad smak. Ett helt enastående vin, vidöppet, moget och på toppen av sin karriär.

Barolo Serralunga 2001 är mörkt rubinröd, transparent och med en begynnande brun kant. Det första som möter näsan är en kraftfull doft med animaliska inslag som försvinner till förmån för tjära, rosor, violpastiller, mogna körsbär och mörka plommon. Under ytan ruvar fattoner som mandelmassa och söt piptobak. Detta vin har inte en lika öppen doft som förra vinet. Vinet känns förvånansvärt ungt med vital syra och rejäla tanniner som har ett tag kvar innan de mjuknar. Smakmässigt inleds det med toner av körsbär och plommonfrukt, mellanregistret är smått bittert samt kompakt och eftersmaken är lång med inslag av bittra färska örter, tjärpastiller och syrlig röd frukt. Vinet är fortfarande lite slutet och har inte riktigt hittat den rätta balansen. Efter en längre tids luftning har doften blivit mer intensiv, frutkten går mot körsbärskompott samt hallonsylt, vidare finns det inslag undervegitation, tryffel, choklad, kaffe och lakrits. Syrorna har gett med sig och tanninerna har börjat integreras med helheten och vinet har fått en smak av söta körsbär, hallon, lakrits och tobak.

I dagsläget är årgång 2000 det bättre vinet men 2001 har stor potential som kommer att ge utdelning med några års lagring. Båda vinerna var perfekt partner till en köttragu med gnocchi.

Barolo Serralunga d'Alba 2000, Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte, Italia

Barolo Serralunga d'Alba 2001, Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonto, Italia

Ca' Rugate Monte Fiorentine 2006

Efter debaclet med Verdicchio, måste jag återupprätta mitt förtroende för vita viner från Italien. Jag plockar fram ett säkert kort Ca’ Rugate 2006. Färgen är gyllengul och doften är smått nyanserad med toner av mineral, mogna gula äpplen, ananas, grapefrukt, nötter, rök och örter. Vilken skillnad i doft från gårdagens viner, detta vin uppvisar alla de egenskaper som fattas hos Verdicchio: syra, frukt och struktur. Vinet har en frisk syra ett välbyggt mellanregister och ett långt nyanserat avslut med toner av äpple, annans, grapefrukt och mineral. I dagsläget tycker jag att årgång 2006 är mer nyanserad än 2007 som jag provade nyligen.

Ca’ Rugate Monte Fiorentine 2006, Azienda Agricola Ca’Rugate, Montecchia di Crosara, Soave Classico, Veneto, Italia

Vi provar Verdicchio

Under lång tid var Umani Ronchis Casal di Serra husets vita, sedan kom det någon årgång som inte föll mig i smaken och nu har jag inte druckit vare sig Casal di Serra eller Verdicchio på länge. Det är att dags att prova vad druvan har att erbjuda i dagsläget. Vi inhandlar några olika viner från SB, alla är från Marche och tillhör distriktet Verdicchio Castelli di Jesi. De fyra första vinerna har alla legat på ståltank och det sista har legat på fat.

Garfolio 2007 har en ljusgul färg med lite grönskimmer. Doften är ung och enkel med inslag av grapefrukt, päron, örter och söt frukt som går mot persika. Vinet har mjuk syra, lite tunn kropp med toner av grapefrukt, persika och päron. Eftersmaken är mjuk och rätt angenäm med lite ton av örter. Vinet funkar bra som aperitif om det hålls väl kylt.

Moncaro 2007 har en ljusgul färg, även den med lite grönskimmer. Doften är diskret med inslag av mandel, gula äpplen, citrus, persika och en viss ton av menthol. Vinet har likt det andra en mjuk och balanserad syra, en viss viskositet och ett avslut med toner av gula äpplen, citrus och mandel. Detta vin är något bättre än föregående och är även det en okej aptitretare om det hålls väl kylt. Detta var de två enklare vinerna, inga sensationer men korrekta med en viss charm.

Casal di Serra 2006 är ljust gyllengul till färgen. Doften har till att börja med en lite besvärande ton av nagellack som klingar av ju mer luft vinet får. Vinet har en lite diffus doft som till att börja med har toner av mandel, blommor och konserverad frukt. Efter ett tag tillkommer toner av citrus (marmelad) och persika. Vinet har en mjuk attack, mild syra och ett lite oljigt, tunt mellanregister och eftersmaken har drag av sötfrukt. Jag tycker inte vinet har den fräscha doft och smak som jag förknippar med tidigare årgångar. Dålig flaska?

La Vaglie 2006 har en ljusgul färg. Vinet har en lite diskret doft, som dock är smått komplex, med toner av exotisk frukt, citrus, persika, päron och mineral. Med mer luft så tittar ett par blommor upp ur glaset. Doften är sober med en viss finess. Vinet har en balanserad syra, ett lite tunt mellanregister och att avslut med toner av den frukt som mötte en i doften. Vinet har fått tre glas i Gambero Rosso, och är det bästa vinet hittills, men jag tycker ändå att det lämnar ett något blekt intryck.

Sierra Fiorese 2004 har en gyllengul färg. Vinet har en rättfram och något endimensionell doft som har toner av rostade fat, vanilj, citrusskal, honung och exotisk frukt. Attacken är mjuk och fatigt med mild syra, tunt mellanregister och ett avslut med toner av rostade nötter, vanilj, citrus och exotisk frukt. Faten skymmer frukten och jag tycker att vinet är lite over the top.

Inget av vinerna lämnar något bestående intryck. De viner som kändes fräschast och mest druvtypiska är de två första enklare varianterna av Verdicchio. Den största besvikelsen var Casal di Serra, som jag gillat så mycket tidigare. Det lär dröja innan jag dricker vita viner från Marche. För att sammanfatta: de flesta viner var endimensionella med låg syra och vek frukt.

Verdicchio dei Castelli di Jesi 2007, Casa Vinicola Gioacchio Garofoli, Marche, Italia

Moncaro Verdicchio dei Castelli di Jesi Classico 2007, Moncaro, Marche, Italia

Casal di Serra Verdicchio dei Castelli di Jesi 2006, Umani Ronchi, Marche, Italia

Le Vaglie Verdicchio dei Castelli di Jesi 2006, Santa Barbara, Marche, Italia

Sierra Fiorese Verdicchio dei Castelli di Jesi 2004, Casa Vinicola Gioacchio Garofoli, Marche, Italia

Silvaner Kabinett trocken Sommeracher Katzenkopf 2006

Silvaner, Franken, Bochsbeutel, dessa exotiska namn är ena anledningen till att jag uppskattar dessa viner. Den andra är att det smakar väldigt tyskt – med vad smakar det? Vinet är både läskande och tungt, smaken är både aromatisk och intetsägande, klumpigt men ändå syrligt, jag blir inte riktigt klok på det. Kvällens vin har dessa egenskaper tillsammans med toner av söt citrusfrukt och dess skal som bidrar med en viss bitterhet i eftersmaken. Det är motsägelserna som gör att jag gillar enkel Silvaner, även denna!

Silvaner Kabinett trocken Sommeracher Katzenkopf 2006, Divino Nordheim, Nordheim/Main, Franken

Meinklang Grüner Veltliner 2007

Innan maten läskar vi oss med en Grüner Veltliner. Jag medger att jag har vissa fördomar, framför allt mot djurmotiv på etiketter. Jag hade inte provat om inte Finare Vinare gjort mig nyfiken. Mina fördomar faller platt till marken. Meinklang har en ljusgul färg med lite grönskimmer. Doften är ung och smått kryddig med toner av vitpeppar, örtsalt, mandel, gröna äpplen, päron, mineral och citrusskal. Smaken är frisk och fräsch, vinet har ett bra grepp i mellanregistret, ett stramt avslut med toner av äpplen, vitpeppar, mineral samt med en syrlighet som går mot lime och grapefrukt. Den stringenta syran ger en bra struktur åt vinet. En perfekt aptitretare!

Meinklang Grüner Veltliner 2007, Angela & Werner Michlits, Meinklang Wiengut Michlits, Neusiedlersse, Burgenland, Austria