fredag 29 augusti 2008

2 x Allegrini

Jag har inte hittat många längre porträtt – inte kortare heller - om Amarone på Svenska vinbloggar! Själv har jag inte skrivit något inlägg. Hur kommer det sig att det är så? För min egen del handlar det, lite förenklat, om den höga alkoholen och russinen. Anledningen till att jag dricker Amarone i kväll är att mor och far ber mig komma över på middag och jag vet att de uppskattar vinet och dessutom vet jag att de har en stor bit Parmensan i kylen. Vi ska äta renskav med mandelpotatis, jag kompletterar med en vingårdsbetecknad Corvina till maten.

La Grola 2004 har en mörkt röd färg och vinet lämnar rejäla tårar på glaset. Inledningsvis är doften rättfram och fruktig, men med vissa störande toner som får mig tänka på något kemiskt preparat eller rättare sagt vingummi. Denna doft klingar som tur av och ger plats åt mörka körsbär och plommon och det finns även lite inslag av skogsbär – blåbär - där i bakgrunden. Efter ett tag i glaset framkommer örter, blommor och en ton av mineral. Faten är integrerade med frukten och bidrar med choklad och söt lakrits. Syran i vinet är medelhög och fortfarande ung, tanninerna är balanserade och vinet har en hög viskositet. Vinet har en mjuk och smått elegant attack med inslag av körsbär som sedan övergår i ett ganska långt mellanregister med toner av örter och blommor för att avslutas med en lång och smått nyanserat eftersmak med katrinplommon, choklad och söt lakrits. Jag tycker vinet lämnar efter sig en något eldig ton och att syran inte riktigt kompletterar den smått söta frukten i avslutet, som gör vinet lite klumpigt om det inte serveras svalt.

Allegrini Amarone 2001 har en mörkt röd färg men en viss transparens och en något rödbrun kant. Doften är komplex med begynnande mognadstoner och jag faller för den direkt! Det första som möter näsan är örter som börjat torka, en bukett blommor, svamp och den där doften som möter en när man tar en skogspromenad efter det har regnat. Jag fortsätter att dofta, nu kommer frukten: mogna moreller eller snarare kirsch, plommonkompott, jordgubbar som stått i solen och fikon. Längre ned i glaset finner jag även en mandel, piptobak och lakrits. Faten är upplösta i frukten. Doften är väldigt komplex och så fort jag finner en doft så försvinner den till förmån för en annan.

Vinet har fortfarande en vital syra och tanninerna är mogna och integrerade med alkoholen. Smaken påminner om en Tawny port till att börja med, fast utan den brännande känslan av alkohol, syran bärs fram av mörka körsbär och plommon. Sedan kommer ett långt och kompakt mellanregister med inslag av espresso och mörk choklad som långsamt omvandlas till en lång eftersmak med flera toner som avlöser varandra. Först kommer den mogna frukten i form av körsbär och jordgubbar som toppats med torkad frukt där katrinplommon och fikon anger tonen. Det hela klingar av med örter, blommor och lakrits. Vinet är balanserat och lämnar en smått läskande eftersmak, trots massor med extrakt och alkohol. Inga russintoner, eller omedvetet bortser jag från dem, som stör. Om Amarone fortsätter att ge denna upplevelse så blir det fler inlägg!

La Grola 2004, Allegrini, Fumane Di Valpolicella, Veneto, Italia

Amarone Della Valpolicella Classico, Allegrini, Fumane Di Valpolicella, Veneto, Italia

2 kommentarer:

Rhonarna-Andreas sa...

Ja du har helt rätt i att Amarone lyser med sin frånvaro på bloggsidorna. Tycker dock att du prickar in anledningen till det också :)
För min del så dricker jag absolut Amarone...men bara först när de har fyllt 10år. Då har de en tendens att bli furstligt bra. Mao så stoppar jag undan ett par varje år, äldsta nu är från 2000, så 2010 kommer det garanterat dyka upp Amarone på bloggen. /A

MSVin sa...

Jag har också några liggande, var helt enkelt tvungen att prova. Okej, de ska plockas efter tio år -tack för tipset!