Vin från Coteaux du Languedoc är okänd terräng för mig. Jag har vid något tillfälle smakat någon standard-cuvée från George Bertrand. Innan jag smakar av kvällens vin konsulterar jag vinlitteraturen (för mitt eget höga nöjes skull). För de som är mindre intresserad av vinlagstiftning och dylikt rekommenderas att hoppa över detta och gå vidare till beskrivningen av vinet nedan. Finare Vinare har smakat av vinet och ger en utmärkt beskrivning av det på sin blogg (och de är dessutom väl beresta i området).Kvällens vin kommer ifrån Pic-Saint-Loup som är en av tolv underappellationer till AOC Coteaux du Languedoc (CdL), andra kända är till exempel La Clape. Underappellationerna bygger på olika ”terroir-typer” som har sin bakgrund tidigare renommé och i landskapets olika mesoklimat. I vissa fall sammanfaller underappellationen med en kommun i och andra fall går den över flera kommungränser. Pic- Staint-Loup gör rött, vitt och rosé från tolv olika kommuner i området. Kommunerna ligger mer eller mindre nära bergsklacken (le pic) av berget Pic-Saint-Loup. Många vinfält ligger därmed på hög höjd som tillhör de mer svala områdena i Sydfrankrike. Tillåtna druvsorter i Pic-Saint-Loup skiljer sig från den övriga normen i CdL. De röda vinerna måste göras på en blandning av minst två av följande druvor: Grenache, Mourvèdre och Syrah (inga restriktioner uppåt eller nedåt). Vidare får även högst 10 procent av följande druvor ingå: Carignan, Cinsault, Counoise, Grenache Gris, Terret Noir, Picpoul Noir och Lladoner. För vidare information se även Coteaux du Languedoc:s officiella hemsida, som är informativ men förvillar snarare än klargör i vissa fall. Jag måste helt enkelt införskaffa mig Languedocboken.
Domaine de l’Hortus görs på 55 procent Mourvèdre, 35 procent Syrah och 10 procent Grenache. Vinet har legat 15 månader på franska barriquer där två tredjedelar var nya. Vinet har en mörkt rubinröd färg. Ur glaset kommer en ung och dov doft av björnbär, blåbär och plommon sedan framkommer även aromer av örter, rök, gummi och lakrits. Trots att vinet har legat ett bra tag på rostad ek så är fatbehandlingen väl avvägd och bidrar med toner av nymalet kaffe och vaniljstång. Lång nere i glaset i någon vrå tycker jag mig även finna subtila toner av barrskog och pinjenötter. Vilken underbar doft!
Vinet har en frisk syra och unga, men ändå utvecklade, tanniner. Smaken är till att börja med packad med mörk primärfrukt som blåbär, björnbär och plommon. Sedan kommer ett väl sammansatt mittenparti med toner av kaffe samt fatvanilj och eftersmaken är lång och varm med drag av bittra örter, lakrits och den där smått aromatiska kärnigheten som färska blåbär lämnar efter sig. Avslutet är väldigt läskande och vinet uppvisar en bra balans trots sin ungdom.
P.S När jag läser igenom detta inlägg så måste jag medge att det blev väl så långt, men se det som en släng av hänförelse inför en ny bekantskap!
2 kommentarer:
Roligt att det smakade! Eventuella fördomar om tunga, klumpiga och alkoholstarka viner kommer på skam. När man en gång kalibrerat smaklökarna efter nya södra frankrike ger det en annan infallsvinkel på de gamla etablerade regionerna. Eller som Didier Barral sa, bourgogne har ett och annat att lära av mig om hur man sköter sin jord. Kaxigt !
Vi ser fram emot att läsa om utvecklingen av din nya vurm...
Ja, jag har blivit biten. Det är roligt att vidga vyerna. Och jag gillar verkligen viner som inte är för alkoholstarka och som inte är för ekade. Jag kommer att leta efter sådant framöver!
Har läst era inlägg från er resa i sydfrankrike i somras, gissa om jag har dreglat. Och ni har säkert bidragit till att jag lyft blicken mot södern!
Skicka en kommentar