Druvkurs med Munskänkarna: Pinot Noir

För några år sedan skulle alla dricka Pinot Noir! Denna utläggning bidrog säkerligen: "...Pinot needs constant care and attention...only the most patient and nuturing of grovers can do it...". Sidewayseffekten har klingat av men Pinot fortsätter att fascinera vinentusiaster världen över och har alltid gjort det. Men det är inte den första druva man ger sig i kast med eftersom bra Pinot är dyr och svår att få tag på. Många har också dåliga erfarenheter at Pinot: tunn, snipig, lingonsyrlig är några av de omdömen som ofta fälls. Och jag håller med om dessa omdömen, druvan kan ge viner med de nämnda egenskaperna. Men den kan också ge helt fantastiska viner! Något schablonartat kan följande sägas om Pinot Noir. Det är en relativt stor druva med tunnt skal som ger viner med rejäl syra, mjuka taniner och hallon- och jordgubbsfrukt som ung och som gammal ger den ifrån sig mer subtila dofter än något annat vin. Den trivs som bäst i Bourgogne rent allmänt och i synnerhet i Côte d'Or. Den ger även bra viner i USA och Nya Zeeland. Det är svår druva att odla och de flesta producenter ser det som ett gesällprov att ge sig i kast med att göra viner på Pinot Noir. Lyckas man med denna druva är kvalietsstämpeln nära till hands. Jag har även lagt in två förväxlingsbara druvor: Gamay och Tempranillo. Låt oss ge oss i kast med provningen.

Vin nummer 1 har en ljusröd färg med violett kant. Doften är relativt komplex och har toner av röda bär som hallon och lingon med inslag av körsbär och örter. Vidare finns det en doft av jord och nagellack som klingar av efter ett tag i glaset. Vinet har en frisk syra och mjuka tanniner. Smaken har drag av röda bär som hallon och lingon med örtiga inslag. Hade jag inte vetat om det så hade jag nog gissat på en generisk Bourgogne. Men i glaset har vi en Beaujolais:

Moulin à Vent, Beaujolais 2005, Vignerons du Beaujolais, Bourgogne, Frankrike (nr 98440)

Vin nummer 2 har en ljusröd färg. Det doftar hallon, körsbär, tranbär med inslag av örter som drar åt fänkål och lagerblad. Vinet har en ung och frisk syra och mjuka tanniner. Smaken har inslag av hallon, tranbär, lingon och örter med toner av röda bär i eftersmaken. Sammantaget ett relativt balanserat ungt vin med medelhög syra och något tunn mitt och kort avslut. En basbourgogne:

Couvent des Jacobins, Bourgogne Rouge 2006, Louis Jadot, Bourgogne, Frankrike (nr 5283)

Vin nummer 3 har en ljusröd färg med en smått rödbrun mitt. Intitialt doftar det rostad ek, vanilj och kola. Sedan framträder en doft av solvarma jordgubbar och vildhallon, det finns även inslag av blommor, tryffel och körsbärslikör. Syran i vinet är fortfarande frisk och ungdomlig med tanniner som är mjuka och integrerade med alkoholen. Det smakar rostad ek och vanilj till att börja med som övergår till toner av jordgubb och hallon med en eftersmak som har drag av svamp, örter och fat. Ett ungt inte helt balanserat vin med ett fruktigt mellanregister och komplext avslut, det återstår för eken att integreras med frukten. Det är bara att vänta några år. I glaset har vi en hygglig Premier Cru Bourgogne:

Beaune du Château, Bourgogne Premier Cru 2005, Bouchard Père & Fils, Bourgogne, Frankrike (nr 5411)

Vin nummer 4 har en ljusröd färg. En animalisk doft är det första som kommer ur glaset, sedan tillkommer toner av rostad ek och kaffe. Frukten går ett det röda och syltiga hållet med inslag av hallon, jordgubb och tranbär med lite örter i finishen. Syran i vinet är något låg och tanninerna är mjuka med eldiga inslag. Sammantaget ett klumpigt och obalanserat vin eftersom syran är för låg för att stå emot frukt och fat. En Pinot från Nya världen:

Stoneleigh Pinot Noir 2007, Marlborough, Stoneleigh Vineyards, Nya Zeeland (nr 16394)

Vin nummer 5 är ljusröd till färgen. Det doftar ek, vanilj och kola och frukten har inslag av hallon(sylt), jordgubb. Vinet har en relativt låg syra och lite ekbittra tanniner som försöker samsas med de lite eldiga tonerna från alkohlen. Det smakar fat, vanilj och en syltmix av jordgubb och hallon. Sammantaget ett lite klumpigt vin med kort mitt och endimensionellt avslut. En USA Pinot:

Irony Pinot Noir 2005, Russian River Valley, Life Stranges Twists Wine Co, California, USA (nr 6694)

Vin nummer 6 har en mörkt rubinröd färg. Vanilj, krondill, hallon, körsbär och katrinplommon är det första som möter näsan, därefter tillkommer en doft av kryddor och läder. Tanninerna är mjuka och integrerade med alkoholen och syran är medelhög. Det smakar hallon och jordgubb med en eftersmak som har drag av torkad frukt och vanilj. Sammantaget ett moget och balanserat vin med ett något tunnt mellanregister och ett relativt komplext avslut. En typisk Rioja:

Marqués de Riscal, Rioja Reserva 2003, Marqués de Riscal, Rioja, Spanien (nr 2573)

De flesta viner var typiska. En anmärkning är att Pinon från nya världen var lite väl klumpiga i sin framtoning. Man måste nog gå upp några prisklasser för att de ska vara bra. De viner som var mest druvtypiska var: Covent de Jacobins, Baune de Château och Marqués de Riscal. Några av deltagarna tyckte att Beaujolain var mycket bra!

Chateau Bibian Cru Bourgeois 2005

Jag sitter med Decanters marsnummer framför mig och gottar mig åt den genomgång de har gjort av Bordeaux Cru Bourgeois 2005, men är samtidigt medveten om att av de 156 viner de har provat finns endast 2 stycken på SB och båda är tillfälliga nyheter. Den ena av dessa viner är Chateau Bibian (Higly recommended) och den andra är Chateau Cissac (Fair). Och i ordinarie sortimentet finns endast en från 2005: Chateau Hurtin-Ducasse (ej provad i Decanter). Att så få Cru Bourgeois finns på SB är inget annat än en skandal, som inte blir mindre skandalös av att 2005 är en toppårgång i Bordeaux. Det borde gå ut en order till alla inköpare på SB: "köp allt ni kommer över av 2005 Cru Bourgeois", innan resten av marknaden har köpt upp dem. Hade vi inte haft försäljningsmonopol i Sverige hade vi haft fler att välja mellan. Att inte fler av dessa viner finns tillgängliga på SB är att betrakta som ett handels- och kulturembargo mot vinbönderna i Bordeaux från monopolets sida. Det är helt enkelt en stor fransk kulturskatt som går oss svenskar förlorad!

Chateau Bibian har en mörkröd färg med violetta kanter. Ur glaset kommer en intensiv doft av mörk merlotfrukt som svarta vinbär och plommon, vidare finns det inslag av örter, mocca och smörkola. Vinet har en ung och frisk syra och rejäla tanniner som dock är tillgängliga trots vinets ungdom. Smaken är mörkfruktig med inslag av örter och fat. Ett mycket ungt och gott Bordeaux som bör ligga till sig några år i källaren. Jag vill ha mer av dessa viner på SB!!!

Druvkurs med Munskänkarna: Syrah/Shiraz

Det finns flera legender om hur Syrah hamnade i Rhônedalen. En berättar att de första stockarna på Hermitagekullen blev planterade av St. Patrick under hans vandring till Lérinklostret. I en annan berättelse var det korsfararen Gaspard de Stèrimberg som förde med sig druvan till Rhônedalen. Eller kommer druvan rent av från Persien och fått namn av staden Shiraz? Ingen av dessa legender verkar vara sanna, de senaste rönen är att Syrah helt enkelt uppstod i norra Rhône och har blivit kvar där! Turligt nog för romantikerna har den åtminstone fått ett av sina namn efter staden Shiraz - som druvan oftast heter i Nya världen. När det gäller hur Shiraz hamnade i Australien är myten mindre spännade, den kom dit i början av 1800-talet med skotten James Busby, vinodlingens fader "down under", som hade med sig över 400 vindruvssticklingar från Europa.

Enligt grundkurs A i vinkunskap så är Syrah/Shiraz i likhet med Cabernet Sauvignon en liten druva med tjockt skal som ger sträva och syrarika viner. Till skillnad från Cabernet så har Syrah/Shiraz en lägre toleranströskel både när det gäller för mycket och för lite hetta och den trivs bäst på väldränerade jordar, sammantaget innebär detta att den inte odlas på lika många ställen världen över som Cabernet Sauvignon. Syrah blir allra bäst i Rhôndalen och Shiraz når sin fulla potential i några dalar i Australien som Barossa Valley. Syrah från norra Rhônedalen ger strama och syrarika viner med typiskt mineraligt rökiga och örtkryddiga aromer. Medan Shiraz från Australien, till följd av klimatet, ger viner som är mer mjuka och sötfruktiga. De två namnen på druvan speglar viken typ av vinfilosofi producenterna har: kallas druvan Syrah är det den strama stilen som framhävs och kallas den för Shiraz åsyftas den söta och fruktiga stilen. Hur hittar man rätt i denna snårskog? Det är bara att följa etiketterna på flaskorna: står det inte Shiraz på flaskan så är det oftast Syrah i den.

Syrah har, även i unga år, ett mycket brett doftregister för att vara ett rödvin. Dofterna går från exotiska blommor över till rök, mörka och röda bär som björnbär och hallon medan äldre viner utvecklar en doft av vilt, läder och tobak. Shiraz från Australien har en fylligare och yppigare smak med inslag av söt frukt som körsbär och cassis. Typiskt är också chokladtoner och ofta inslag av örter som Eukalyptus och Mynta samt aromer av vanilj från de rostade faten. Med stigande ålder får vinerna inslag av lakrits och katrinplommon.

Vinerna från de olika appelationerna i norra Rhône skiljer sig åt till sin karaktär: Côte-rôtie är aromatisk och blommig med rostade toner från faten, Hermitage är ofta mer minrealrik med toner av svarta vinbär, Cornas är mörkare både till färg och frukt och Crozes-Hermitage samt Saint-Joseph är lättare och mindre komplexa än de övriga.

Dessa ovan nämnda doft- och smakkartor ska tas med en viss nypa salt. Allt vinprovande är mer eller mindre subjektivt och våra förmågor att associera varierar med personlig erfarenhet och smakminnen. Det blir inte lättare av att många viner får en allt mer likriktad smak till följd av att medvetna producenter konsulterar vinmakare med likartade filosofier med förhoppning om bra recensioner av meriterade vinjournalister.

För att göra kurstillfället lite svårare lades även två "dark horses" in i provnigen: Chianti Classico och Barolo. Båda görs på druvor - Sangiovese respektive Nebbiolo - som i likhet med Syrah har rejält med syra och tannin. Nu går vi från teorin till praktiken!

Vin nummer 1: Färgen är mörkt rubinröd. Doften är ungdomlig och animalisk med inslag av moreller, skogsbär, viol, örter, mineral och rostade fat. Vinet har en rejäl syra med unga kraftiga tanniner. Smaken har inslag av sura körsbär, svarta vinbär, blåbär samt piptobak och kaffe från faten. Det hela övergår sedan i ett avslut med drag av kallt te. Vinet är ungt och i dagsläget skymmer eken frukten något, men det kommer sannolikt att bli mer balanserat med några år i källaren. Med tanke på violer i doften och toner av kallt te i eftersmaken så borde det vara en Chianti Classico:

Rocca Guicciarda Riserva 2005, Barone Ricasoli, Chianti Classcio, Toscana, Italien (art nr 2723)

Vin nummer 2: Färgen är mörkröd med lite violetta toner. Ur glaset kommer en doft av rökta charkuterier, blommor, vitpeppar och björnbär samt toner av svarta vinbär och hallon. Fatkaraktärern är diskret och bidrar med lite rostade toner av kaffe. Vinet har en rejäl syra och en tanninstruktur som har börjat integras med alkoholen. Smaken har inslag av skogsbär där björnbären sticker ut, vidare finns det toner av viol, ek och vanilj samt en bitter eftersmak som påminner om färska lagerblad. En av deltagarna tycker att det doftar snus om vinet och vid en närmare eftertanke så finns det inslag av General. Tack för den! Sammantaget ett mycket kraftfullt ursprungstypiskt vin där den strama örtiga karaktären skymmer frukten något i dagsläget. I glaset har vi en en Syrah från Crozes-Hermitage:

Les Launes 2005, Delas, Crozes-Hermitage, Rhône, Frankrike (ar nr 2800)

Vin nummer 3: Färgen är mörkröd med lite ljusare kanter. Doften är tillknäppt till att börja med. Efter ett tag framkommer toner av ek och vita blommor och i bakgrunden kan mörka och röda bär skönjas som blåbär, svarta vinbär och hallon. Vinet har en stram syra med tanniner som forfarande är lite unga och vresiga samt ett mellanregister som är lite vattnigt. Smaken har aromatiska inslag av blommor, frukten drar åt svarta vinbär och omogna hallon och det hela avlsutas med en ganska lång ekbittter och örtig eftersmak där lite vaniljtoner tittar fram. I dagsläget skymmer faten och tanninerna frukten som ger vinet ett lite stumt och obalanserat intryck. Vinet bör lagras och det blev mycket riktigt bättre efter en timme i glaset då mer rödfrukt tittade fram! De grönaromatiska och ekiga inslagen gör att gissningen går i riktning mot Côte-Rôtie:

Les Jumelles 2005, Paul Jaboulet, Côte Rôtie, Rhône, Frankrike (art nr 99113)

Vin nummer 4: Vinet har en mörkröd färg med violetta kanter. Vinet doftar sötfruktigt med inslag av svarta vinbär, björnbär och körsbär. Vidare finns det lite rök, laktrits och rostat fat med inslag av vanilj. Syran är frisk och tanninerna är mjuka och någolunda integrerade med alkoholen. Smaken är plommonfruktigt med inslag av bär som svarta vinbär och körsbär och eftersmaken lämnar efter sig lite örter och vanilj. Sammantaget ett vin med en kraftfull attack inledningsvis som sedan övergår till ett något tunnt, och grönt, mellanregister samt med ett något endimensionellt avslut. I glaset har vi en Shiraz från Australien:

Thomas Hyland Shiraz 2005, Penfolds, South Australia, Australien (art nr 6301)

Vin nummer 5: Vinet har en mörkröd färg med brunröda inslag. Ur glaset kommer en intensiv och komplex doft av rosor, tjära, körsbär, katrinplommon och tryffel. Där faten bidrar med kolonialkryddar, vanilj och choklad och i bakgrunden finns en ton av romrussin. Vinet har rejält med syra och rikligt med sandiga tanniner som gifter sig bra med alkoholen. Smaken har inslag av katrinplommon och körsbär, vidare finns det inslag av tryffel och tjärpastiller och en eftersmak som har toner av kryddor och mörk choklad. Ett mycket bra vin med matkrävande syror - som dock balanseras av en intensiv frukt och fatkarkatär - som har börjat uppvisa en viss mognad. Jag faller pladask för denna Barolo:

La Serra 2003, Gianni Voerzio , Barolo, La Morra, Piemonte, Italien (nr 98201)

En bra provning som dock upplevdes som svår! Vilket inte är konstigt då vinerna påminner om varandra. Alla hade mycket syra och rejäla tanniner, förutom Shirazen som också var lättast att identifiera. Barolon var det också många som prickade in, det var det mest mogna vinet som uppvisade de mest komplexa smakerna och dofterna. Besvikelsen var Côte-Rôtie som i dagsläget var lite väl ung och stram. Chiantin var något ung och rustik för att vara lätt att identifiera, den påminnde om de övriga eftersom den var ganska animalisk. Det mest druvtypiska vinet var i mitt tycke Les Launes: en Crozes-Hermitage som på ett bra sätt sammanfattar vad appelationen har att erbjuda.

Cà di Pian, Barbera d' Asti 2003

När jag smakade det här vinet första gången för två år sedan var jag i extas. Nu när jag dricker det igen så är jag inte lika imponerad. Möjligen berodde första intrycket på att jag då var inne i en Barberaperiod. Det är inget fel på ambitionsnivån hos bröderna Rivetti som håller i rodret på La Spinetta: ny ek, grönskörd, handplockade druvor, modern produktionsanläggning. Allt detta borgar för kvalité och deras viner har med rätta förtjänat den kultstatus de fått! Men nu tycker jag att detta vin är, något schablonartat uttryckt, för kraftigt till mat och för koncentrerat för att drickas för sig själv. Det passar bättre till ost eller som "kontemplationsvin". Juryn har redan fällt utslaget - hur var då vinet?

Cà di Pian har en mörkt rubinröd färg. Doften är kraftfull med koncentrerad fat och frukt inledingsvis. Efter ett tag i karaffen blir doften mer nyanserad och jag finner mörk frukt som moreller och plommon, vidare finns det inslag av torkad frukt och Maraschinolikör och faten bidrar med kaffe, mandelmassa och mörk choklad. Det finns även begynnande mognadstoner som läder, kolonialkryddor och torkade blommor. Vinet är fylligt med en syra som uppvisar en viss mognad och tanniner som har börjat integreras med alkoholen. Smaken har till att börja med en ton av bitter frukt som moreller och övergår sedan till katrinplommon vilket ger en sötsur karaktär i mellanregistret och det hela avslutas med en lång eftersmak packad med körsbärspraliner. Jag finner doften något mer spännande än smaken som är något för fatpräglad. En gissning är att faten kommer integreras med frukten på sikt.

Slutplädering: att Giorgio Rivetti tillsammans med de andra bröderna har lyckats skapa ett så pass balanserat vin trots den svåra årgången inger respekt. Jag skulle dock vilja prova ett vin gjort på deras druvmaterial som legat på äldre fat så att Barberas primärfrukt skulle lyftas fram mer! Men, det är bara att medge, denna typ av vin får mig ändå att dra på smilbanden när jag känner för att vara hedonistisk! P.S vinet passade bättre till en bit Grana än till maten!

Marques de Riscal Reserva 2001

Min första riktiga bekantskap med vin var under slutet av 1980-talet då jag arbetade som bartender och hotellet jag arbetade på skulle utbilda oss drinkblandare till "semisommelierer", så att vi inte rekommenderade vilket rödtjut som helst till gästerna. Under denna tid var det mest drinkar, öl och på sin höjd ett glas malt som korsade min väg. Vin, ja visst, till mat någon gång då och då som inte lämnade några större intryck på mig. Nåväl, jag släpade mig en söndag eftermiddag till en av hotellets restauranger och uppvisade ett måttligt intresse den första halvtimmen medan vår hovmästare gick igenom appelationer och druvor. Det var förts när vi fick stoppa näsan i det första glaset som jag reagerade. Vilken doft!, vad är detta för något? - en Cabernet Sauvignon från Simi Valley 1980 (var det visst). Jag kan forfarande förnimma doften av stall, läder och blyertspenna. Jag var som förbytt, kan vin dofta och smaka så här! Ner med näsan i nästa glas, vanilj, torkad frukt och exotiska kryddor, vilka dofter jag var halt tagen. Vad var det i glaset? - en Rioja, och om jag inte missminner mig, Cerro Anon, Gran Reserva 1978. Dagen därpå rusade jag till SB och köpte de flaskor som fanns kvar av dessa viner. Sedan var jag fast! Under 1990-talet blev det till följd av mina första intryck mycket Rioja och Cabernet från USA. Men numera så köper jag nästan aldrig amerikanska viner och endast då och då spanska. Nu har jag dock blivit sugen på prova en gammal trotjänare.

Marques de Riscal innehåller 90 procent Tempranillo och 10 procent av vardera Graciano och Mazuelo. Vinet har tillbringat två år på amerikansk ek. Färgen är ljusröd med tegelkant. Doften är elegant och mogen med inslag av hallon, jordgubb, körsbär, kryddor och familj Elegant smak med mjuka tanniner, markerade syror och en lite eldig ton från alkoholen. Frukten har inslag av röda bär med betoning på hallon och jordgubb, faten bidrar med vanilj och kolonialkryddor. En traditionell Rioja som uppvisar en bra balans mellan frukt och fat. De röda bären och de härliga syrorna ger jag tummen upp för!

Chablis Domaine de la Boissonneuse 2006 och Chateau Poujeaux Cru Bourgeois Exceptionnel 2002

Det kan inte vara lätt att vara son till en framgångsrik far. Ska man bryta med traditionen och gå sin egen väg eller ska man trampa på i välkända fotspår. Julien Brocard är son till Jean-Marc Brocard, producent av klassiska Chabliviner. I det här fallet går sonen i faderns fotspår, men han har dock utvecklat en egen nisch - biodynamisk vinodling. Från år 2000 är hans viner helt och hållet odlade biodynamiskt.

Vi dricker Chablis Domine de la Boissonneuse som aperitif före maten. Färgen är ljust gröngul. Ur glaset kommer en doft av rök, mineral, mogna gröna äpplen, grape och vita blommor. Det finns en annan doft där i bakgrunden som jag känner igen men inte kan sätta namn på, efter ett tag faller poletten ner: fänkålsvippor. Smaken är elegant med relativt frisk syra som integreras med alkoholen i en harmonisk något smörig (mjuk) helhet och eftersmaken är lång och mineralbetonad. Frukten i vinet har toner av äpplen och bitter citrusfrukt. En ursprungstypisk Chablis från en något svår årgång. Sammantaget upplever jag att syran i vinet är något låg för min smak och frukten är något okoncentrerad. De fåtal Chablis jag har druckit från 2006 har uppvisat en något låg syra enligt min mening (se här och här)

2002 år inte känd för att vara någon toppårgång i Bordeaux och bleknar i jämförelse med det uppskrivna året 2005, snarare handlar det här om traditionella Bordeauxviner som uppvisar en tidig drickbarhet och som har mer stram elegans än kraft - om man ska tro vinjournalisterna. Jag har länge sneglat på mina 2002:or och med en viss korkskruvsångest i bakhuvudet funderat på när det är dags för ett smakprov. Nu har de legat sex år på korken och det är dags att prova.

Chateau Poujeaux Cru Bourgeois Exceptionnel 2002 ligger i kommunen Moulis-en-Médoc. Vinet innehåller 50 procent Cabernet Sauvignon, 40 procent Merlot och 5 procent vardera av Cabernet Frank och Petit Verdot och har legat 12 månader på små ekfat varav hälften nya. Vinet har en mörkröd färg med lite rödbruna inslag. Till att börja med doftar det svarta vinbär, körsbär, mörka plommon, tallskog och fat som bidrar med mandelmassa och kaffe. Vinet har frisk syra och medelhöga tanniner som är integrerade med alkoholen. Smaken har en kraftfull och koncentrerad fruktighet med betoning på mogna svarta vinbär, körsbär och plommon, jag finner även smak av pinje och en örtighet som för tankarna till lakritsrot och fatkaraktären är diskret med betoning på kaffe. Efter ett tag i glaset så ändras doften något, frukten blir lite bittrare och aromer av gräs, lagerblad, köttbuljong och ceder framkommer. Syran blir även mer påtaglig och mellanregistret uppvisar lite gröna toner och det hela avslutas med malörtsbittra tanniner. Vinet är inte lika balanserat som till att börja med. Ytterligare nyanser har framkommit efter två timmar i glaset: lagerblad, blommor och en söt doft av tobak. Vi sparar knappt hälften av vinet till dagen därpå utan kork på flaskan för att se hur vinet utvecklas med rejäl luftning.

Dag två doftar vinet än mer koncentrerad frukt med betoning på cassis, björnbär med inslag av söta körsbör och katrinplommon och fatkaraktären har blivit lite rundare i tonen och går mot mörk choklad och creme-caramel. Vinet uppvisar även begynnande mognadstoner av undervegitation, svamp och rosor. Vi smakar på vinet och förvätningarna är på topp! Det börjar med en rejäl attack sedan följer ett lite tunnare mellanregister som sedan övergår i ett långt avslut. Smaken uppvisar mogen frukt med inslag av svartvinbär(slikör) och björnbär och liten bitterhet som för tankarna till moreller, det finns även inslag av kaffe och lakritsrot och eftersmaken är lång med tanniner som är chokladbittra med toner av torkad frukt i bakgrunden. På det hela taget är det ett mycket kraftfullt och fruktorienterat vin som är relativt balanserat och som befinner sig i den yngre medelåldern och som definitivt vinner på att lagras flera år till, den enda anmärkningen jag har är det något tunna mellanregistret som drar ner helheten något - annars hade det varit i det närmaste full pott!

Ca' Rugate Monte Fiorentine Soave Classico 2006, Rocca Guicciarda Chianti Classico 2003 och Condado de Haza Ribero del Duero 2003

Ca' Rugate innehåller 100 procent Garganega. Vinet har en gyllengul färg. Det doftar citrus, annanas, rök, örter och tomatkvist (tack för den liknelsen Finare Vinare). Smaken är fruktig med tydliga inslag av grape och annanas, vidare finns det örter och mineral i eftersmaken. Vinet har en rejäl och aptitretande syra och uppvisar en lång och nyanserad eftersmak. Tre år på raken har det fått tre glas i Gambero Rosso! Enligt min mening det bästa vita vinet under hundralappen på SB.

Condado de Haza är gjord på 100 procent Tinto Fino (Tempranillo). Färgen är mörkröd med lite begynnande brun kant. Från början doftar det söt rödfrukt som körsbär och jordgubb. Sedan framkommer doften av fat: läder, tobak, mörk choklad och vanilj. I bakgrunden finns det lite blommor och örter. Det smakar solvarma jordgubbar, plommon med ett inslag av körsbärslikör och faten bidrar med tobak, choklad och vanilj. Senare på kvällen tittar även en doft och smak fram av torkad frukt som katrinplommon och fikon; och den initiala örtigheten har minskat till förmån för kolonialkryddor. Syran i vinet har börjat mogna och tanninerna är väl integrerad med alkoholen. Vinet har en lång eftersmak med ett avslut som är lite dammigt och jordigt som för tankarna till "terracotta" - något som jag finner i en del spanska viner.

Rocca Guicciarda är gjort på 100 procent Sangiovese. Vinet är mörkt rubinrött med begynnande brun kant. Det doftar körsbär, plommon med inslag av mörka bär som björnbär. Vidare doftar det viol, lagerblad, brödkryddor, choklad och vanilj. Det smakar bittra körsbär, plommon med inslag av mörka bär. Det finns även inslag av örter och brödkryddor. Fatkaraktären drar år vanilj, choklad och kaffe. Syran i vinet är fortfarande vital och tanninerna har börjat mjukna. Vinet uppvisar en bra balans trots den besvärliga årgången. Efter ett tag i glaset framkommer mer örter som lagerblad och rosmarin. Vi sparar en skvätt till dagen därpå för att se hur vinet utvecklas (knappt en halvflaska med korken på). Dag två så framkommer rök, mineral, körsbärspraliner och Sangiovesestall. Ett fall framåt och vis av erfarenheten så kan de återstående flaskorna få en rejäl luftning innan de dricks

Alla viner äger sin egen charm. Mina vänner gör tummen upp för Condado de Haza. Själv föredrar jag Ca' Rugate för dess renhet och elegans. De röda överraskar med dess balans trots den varma årgången.