Insoglio del Cinghiale 2006

Det finns inte många svenska vinmakare, en dem än Helena Lindberg som ansvarar för produktionen på Tenuta di Biserno. Ägare är bröderna Antinori och vingården är belägen i den övre delen av Maremma i Toscana. Hon är utbildad kemist och började sin yrkeskarriär i matbranschen. Men hennes vinintresse förde henne vidare till Australien för ett arbete hos Yalumba, sedan vidare till Nya Zeeland. Hon ville dock tillbaka till Europa, vilket förde henne till södra Frankrike och mitt i allt detta träffade hon Piero Antinori som ville att hon skulle komma och arbeta för honom. En riktig Askungen saga!

Insoglio del Cinghiale har en druvblandning som består av Cabernet Franc, Merlot och Syrah och hälften av vinet har legat sex månader på små franska ekfat. Vinet har en mörkröd färg och en ung och rättfram doft med rostade fat och mörk frukt till att börja med. Sedan blir doften mer nyanserad, frukten går mot svarta vinbär, plommon med en liten ton av mörka körsbär, faten har inslag kaffe och vanilj och den malolaktiska jäsningen bidrar med smörkola. Vissa örter, som salvia och lagerblad, tittar fram under kvällen. Den sista skvätten har fått toner av björnbär och lakrits, vitpeppar, vilt och rök. Vinet har balanserad syra, det välbygga mellanregistret har inlindade tanniner med en viss bitterhet, eftersmaken är rätt lång och smått komplex med toner av mörk frukt, örter, fat och lakrits. Vinet upplevs lite obalanserat när temperaturen stiger, det får en viss brännande ton av alkohol och har för mycket fruktextrakt kontra syra. För maximal utdelning bör vinet drickas relativt svalt. Men trots dessa invändningar tycker jag att det är ett välgjort vin med inspiration från nya världen.

Insoglio del Cinghiale IGT Toscana 2006, Tenuta di Biserno, Bibbona, Maremma, Toscana

Fontanafredda Langhe Nebbiolo 2006

Fontanafredda Langhe Nebbiolo har fått fyndstämpel efter fyndstämpel i den svenska vinpressen. Den marknadsförs som en ”Mini Barolo” och en som har synat detta ess är Finare Vinare som provade vinet förra året (se här). För att sammanfatta intrycket: vinet var smått knutet och mediokert. Jag litar på omdömet, men är ändå nyfiken på att prova själv. Det faktum att det gått närmare ett halvår sedan Finare Vinare provade vinet kan vara till dess fördel.

Vinet har en rubinröd färg med en begynnande tegelkant. Doften är sluten till en början med svaga toner av röda bär och… ja inte mycket annat. Efter ett tag i glaset framkommer en diskret doft av körsbär, hallon, blommor samt kryddor som kanel och muskot. Jag fångar även upp en ton av tjära som stiger upp ur glaset med jämna mellanrum. Det är inget större tryck i doften men det påminner om en Barolo, eller rättare sagt: en skiss av Barolo. Vinet har balanserad syra, mogna tanniner, ett slankt mellanregister och ett smått utvecklat avslut med inslag av röda bär, kryddor, torkad frukt och viol. Vid närmare eftertanke är det lite drag av rosor och tjära i eftersmaken. Jag vill dock påpeka att dessa toner är subtila och vinet har en slank profil som snarare för tankarna till Bourgogne än Piemonte. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till vinet, men…

… med 24 timmars luftning har vinet blivit något mer komplext. Det doftar körsbärskompott, läder, tobak, rosor, torkad frukt, svamp och multna löv. Syran är inställsam, mellanregistret är smått vattnigt med puderlätta tanniner som har en ton av kakao och eftersmaken går mot torkad frukt och tobak. Vinet är obalanserat med mer doft än smak. Sammanfattningsvis hade vinet en bättre smak än doft dag ett vice versa dag två. Långt ifrån ett fynd men ett rätt okej matvin.

Langhe Nebbiolo Fontanafredda 2006, Serralunga di Alba, Piemonte, Italia

Prunotto Barbera d'Alba 2007

Prunotto producerar alla de tre B:en från Piemonte: Barolo, Barbaresco och Barbera. Piero Antinori tog över firman 1989 och nöjde sig till en början med att ta hand om försäljningskanalerna för vinerna; samtidigt började han köpa upp mark för att på sikt få större kontroll över kvalitén på druvorna, som tidigare köpts av lokala odlare. 1995 tog Antinori även över ansvaret för produktionen.

Prunotto Barbera d’Alba har legat 8 månader på stora ekfat. Vinet har en mörkröd färg med violett kant och doften är ung och rättfram med en diffus ton av röda bär och fat till en början. Sedan faller allt fler bitar på plats: körsbär, slånbär, plommon, salvia, mörk choklad och smörkola. Vinet är ungt med en frisk syra som har drag av körsbär, sedan kommer ett rätt kort mellanregister med smått sträva tanniner som för tankarna till plommonskal och det hela avslutas med toner av slånbär, lingon, jord, vitpeppar och ek. Med mer luft framkommer aromer av muskot och lakrits. Det känns som att vinet inte har alla bitar på rätt plats, till följd av sin ungdom. Vi låter det luftas ett dygn för att se vart det tar vägen.

Efter 24 timmars luftning, med kork på, har doften fått tydliga drag av körsbär, hallon, lakrits, viol och vanilj. Vinet har en mer balanserad syra som är inlindad i söta röda bär, därefter kommer ett mellanregister som har drag av bittra körsbär och avslutet har toner av viol och lakrits. Vinet har tagit ett steg framåt sedan gårdagen.

P.S fler har provat vinet (se här och här).

Prunotto Barbera d'Alba 2007, Prunotto, San Cassiano, Alba, Piemonte, Italia

Årets bästa viner 2008

Det är dags att sammanfatta vinåret 2008. När jag ser tillbaka på det så ställer jag mig frågan: drack jag några goda viner värt att skriva om? Det gjorde jag, men det är svårt att plocka fram det ”bästa” vinet, för när det väl är gjort påminns jag om något annat som var bättre. För mig är vinupplevelser väldigt beroende av tillfälle och stämningar – ”the X-factor”! Trots dessa invändningar kommer en lista som inte är rangordnad.

San Martino IGT Toscana 2000. Ett mellanår men Villa Cafaggio lyckas trots detta skapa ett litet underverk. Både kraft och finess. Om inte detta är Jupiters blod så vet jag inte vad som är det!

Quintarelli Valpolicella Classico Superiore 1999. Femton procent alkohol och sju år på fat men ändå ingen rostad ek som skymmer den mogna röda frukten. Underbar balans och inga russin så långt ögat kan nå.

Chianti Classico Ducale Oro 2004. Maken till transformation till följd av ett dygns luftning har jag inte varit med om. Ännu ett bevis för att stora ekfat och Sangiovese är som gjorda för varandra.

Gevrey-Chambertin La Justice 2005. Redan tillgängligt med massor av hallon och jordgubbar uppbackat med örter, blommor och mineral. Innan vinet stängde dörren för denna gång fick man en förhandsvisning av vad som komma skall!

Villa Cafaggio Chianti Classico 2005. Under sommarens genomgång av olika årgångar av Chianti Classico så anser jag nu i efterhand att detta vin var det jag uppskattade mest. Slog de förträffliga 2006:orna med knapp marginal, på grund av en bättre balans.

Domaine Leon Barral Faugères 2005. Massor med mogna röda bär och ett helt knippe med sydfranska örter. Ett vin som bara blev bättre och bättre med luft! Kanske en av de stora överraskningarna i år!

Collina della Vedova Barbera d’ Asti Superiore 2003. Ett vin i total balans trots det varma året. Både kraftfullt och elegant, med begynnande mognad.

Château Cantemerle 2005. Massor med blommor och örter! Vinet är ungt och visar inte upp sin potential men det gav mersmak. Att det även gick att komma över flera flaskor utan att belåna huset gör ju inte saken sämre.

Château Giscours 2004. Vinet får en att förstå varför hela världen står i kö för Bordeaux. Detta vin har allt: frukt, fat, örter, blommor och med luftning en begynnande komplexitet. För att sammanfatta: kraft och elegans!

Franck Boneville Grand Cru Millésime 2002. En Champagne som har börjat uppvisa underbara mognadstoner. En påminnelse om att man bör dricka årgångschampagne mer ofta!

Nyårschampagner

Att dricka bra Champagne vid tolvslaget är suboptimering, enlig mig; det är för sent att dricka mer och de bedövade smaklökarna från kvällens övriga godsaker gör att bubblet inte kommer till sin rätt. Bättre då att dricka det dagen före i lugn och ro!

Palmer Millésime Brut har en gyllengul färg. Doften är utvecklad och nyanserad med inslag av gula äpplen, bröd, röd citrusfrukt, choklad och nötter. Vinet har mogna syror och en eftersmak med de toner som mötte en i doften. Vid närmare eftertanke känns det som att vinet är på nedgång, lite väl snälla syror och något tunt mellanregister.

Pierre Peters Cuvée de Réserve har en ljusgul färg. Doften är rätt kraftig och smått utvecklad, det första som möter näsan är musselskal, nybakat bröd med en vis ton av jäst (inte i en negativ bemärkelse). Därefter dyker det upp mogna gula äpplen, blodapelsin, choklad, mineral och kanderad frukt. Vilken skillnad i doft jämfört med det förra vinet – ett rejält kliv framåt! Syran är frisk, mellanregistret är väl ihopskruvat och eftersmaken har toner av gula äpplen, grapefrukt och ljus choklad. Just när man tror att smaken har klingat av så återkommer den med blodapelsin och några kanderade citrusfrukter. Detta är gott!

Frank Bonneville Blanc de Blancs har en gyllengul färg med begynnande orangea reflexer. Det som möter näsan är en medelfyllig och utvecklad doft, där varma croissanter, bokna äpplen och lättrostade hasselnötter anger tonen. Sedan kommer en hel rad med underbara aromer upp ur glaset: rök, champinjoner, citrusskal, grapefrukt, blodapelsin och där finns även en svag ton av exotisk frukt plus några konserverade persikor. Vinet har en mjuk mousse, balanserad syra, ett välbyggt mellanregister och ett långt och komplext avslut med toner av bokna äpplen, nötter, bröd, svamp, mineral och en ton av blodapelsin just innan smaken klingar av. Detta vin är det mest intressanta i denna trio.

Palmer Millesime Brut 2000, Palmer & Co, Reims, Champagne, France

Pierre Peters Cuvée de Reserve, Blanc de Blancs, Grand Cru, Pierre Peters, Le Mesnil-Sur-Oger, Champagne, France

Franck Bonville Blanc de Blancs Grand Cru Millésime 2002, Franck Bonville, Avize, Champange, France

Fonesca Guimaraens Vintage Port 1988 och Churchill's Late Bottled Vintage Port 2001

Portvin har, likt Champagne (se här), metafysiska dimensioner till följd av dess historia, myter och de färgstarka personligheter som omhuldat det. Vi provar en Vintage och en Late Bottled Vintage; det förra vinet är gjort på druvor från en enda årgång som sedan lagrats något år på fat, det senare är ett vin från en årgång som inte har blivit ”declared vintage” och som får ligga mellan fyra till sex år på fat. Vissa menar att det sist nämnda vinet har en karaktär som påminner mer om en Tawny* än en Vintage .

Fonesca Vintage Port har en mörkröd färg med rejäla tårar på glaset. Doften är intensiv och fyllig där det första som möter näsan är björnbär, viol, mynta och tobak. Sedan vecklar doften ut sig med toner av katrinplommon, fruktkaka, vaniljstång, farinsocker, kaffe och mörk choklad. Det går att finna mycket mer aromer i det mörka bråddjupet, men jag lämnar det därhän och låter mig istället färdas bort till högre dimensioner. Smakmässigt inleder det med en balanserad syra som är inlindad i björnbär, tanninerna är sammetslena, och smått kryddiga, med en viss strävhet just innan det långa komplexa avslutet tar vid. Där finner jag en hel räcka smaker som avlöser varandra: bourbon, crème brûle, katrinplommon, fikon, lakrits, viol, after eight, kaffe och åttiosex procentig choklad. Här finns det mycket att hämta, och just när man tror att man funnit allt som vinet har att erbjuda så dyker det upp någon ny arom som inte alltid låter sig identifieras. Påminn mig att dricka mer av detta…

Churchill’s LBV 2001 har en mörkröd färg med bruna slöjor. Vinet har en utvecklad, genomluftad och smått komplex doft med inslag av björnbär, plommon och toner av torkad frukt som katrinplommon samt fikon. Mognadstoner dyker upp med mer luft som tobak, multna höstlöv och kolonialkryddor. Även en skål med Engelsk konfekt stiger ur glaset under kvällen, men runt småtimmarna så har de mer färgsprakande karamellerna försvunnit och det återstår bara sötlakrits. Smaken följer doften med toner av mörka bär, torkad frukt, lakrits och fat. Detta vin är mindre komplext än det förra, men mer avrundat och drickfärdigt.

*Ordet tawny kommer från det faktum att vinerna får en rödbrun och smått läderaktig färg på grund av den långa fatlagringen. Tawny Port finns i olika skepnader: den enklaste varianten är blandning av rött och vitt portvin, sedan kommer de som har lagrats 10, 15, 30 och över 40 år på fat, och de viner som förtjänar epitetet Tawny är de som har legat minst 15 år eller längre på fat.

Fonesca Guimaraens Vintage Port 1988, Fonesca Guimaraens, Oporto, Portugal

Churchill’s Late Bottled Vintage Port 2001, Churchill Graham, Oporto, Portugal

Helgviner

Det har inte blivit mycket seriöst vindrickande, värt att blogga om, under jul- och nyårshelgerna förutom något Portvin och några Champagner (kommande inlägg). Anledningen till detta är att vi har haft besök från Italien under helgerna till följd av min systerdotters dop. Italienare har ett förhållningssätt till vin som är opretentiöst. Vin är en hushållsprodukt, varken mer eller mindre. Inmundigas gärna i små dricksglas till lunch och middag – och inga överdrivna mängder. Givetvis har vi under helgerna även besökt andra släktingar där jag snubblat över två viner som det är värt att skriva några rader om.

Det första vinet är ett stilla torrt vin från Douro: Callabriga 2004. Vinet har en mörkröd färg med violett kant. Direkt ur glaset strömmar en dov mörkfruktig doft med inslag av örter och fat. Efter mer luft framkommer konturerna av björnbär, blåbär och plommon; lägg därtill eukalyptus, tobak, kaffe och vanilj. Vinet har en rejäl attack, kompakt mellanregister och en lång fatig eftersmak. Syran är frisk och tanninerna spänstiga. Smakmässigt inleder det med björnbär samt blåbär, mittenpartiet uppvisar en blandning av plommon och örter, det hela avslutas med kaffe, lakrits och toner av torkad frukt. Ett ungt kraftpaket! Jag gillar vinet som definitivt vinner på några års lagring.

Det andra vinet är valt till 2008 års bästa röda av en näst intill samlad journalistkår i senaste numret av Allt om vin: Villa Santa 2006! Jag dricker dock inte den aktuella årgången, utan 2005, och det är faktiskt första gången jag provar vinet. Det har en mörkröd färg och doftmässigt går det mot björnbär, plommon och körsbärslikör. Faten bidrar med kaffe och vanilj. Vinet har en balanserad syra och inlindade tanniner. Ett nya världen inspirerat vin med en smått artificiell ton. Jag antar att årgång 2006 är bättre!

Callabriga 2004, Sogrape, Douro, Portugal

Vila Santa 2005, João Portugal Ramos, Alentejo, Portugal